Sitter också och funderar på varför jag gått och blivit flygrädd och vad jag ska göra för att jobba bort rädslan. Förstår inte vart rädslan kommit från! Jag har alltid älskat själva känslan då man lyfter från marken, sett det lite som en bergochdalbana och då jag rest långt har jag kunnat sova eller läsa mig igenom resan. Men efter paniken jag fick då vi var på väg hem från Side i somras, känns det bara som att rädslan blivit större. Jag greppade jag tag i Andreas hand så fort planet lät annorlunda eller studsade till och jag förstod inte varför ingen annan reagerade, vi höll ju på att dö! Jag sitter och tänker att jag kommer dö vilken sekund som helst då jag flyger.. Hur ska jag någonsin kunna flyga i 10 timmar då jag inte ens klarar 3? Det har liksom aldrig varit ett problem tidigare och jag blir sur på mig själv. Nästa gång ska jag fråga om jag får sitta framme med piloten hela resan :) Just det, piloten igår var kvinna och hette Lena, det var första gången jag flög med en kvinnlig pilot.