Mamma hade satt fina påskliljor till dig och hjärtat från begravningen som var från alla dina barn är fortfarande kvar. Idag tände vi ljus och sa hej till dig. Vi väntar på att marken ska tina så att vi kan sätta dit en fin sten. Förhoppningsvis från ett ställe på Vätö som gör gravstenar. Vätö blev ju din favoritplats de senaste åren, stället där du bara kunde vara och koppla av. Nära till vatten och båtarna, nära till fiske och skog.

Det känns som att jag bara saknar dig mer och mer pappa, det känns nästan som att du bara varit bortrest de senaste 3 månaderna. Men nu är det dags att komma hem igen! KOM HEM! Det är tomt utan dig och jag saknar allt med dig.

Jag har nog blivit mer och mer medveten om vad som hänt och att du verkligen är borta för alltid. Förut kunde jag prata om dig utan att verka berörd, nu är det svårare att göra det. Så fort någon pratar om dig på nåt sätt vill jag bara skrika och gråta. Det känns som att det ligger en tung sten på min bröstkorg konstant. Det blir bättre, jag vet att det blir det. Men fan vad det kan göra ont vissa stunder.

Nu handlar det bara om att acceptera att du är borta och ta sig vidare, men vardagen och skolan känns så jävla tung just nu. Ibland har jag ingen ork och ibland har jag ingen lust. Vad gör man åt det egentligen? Ska man tvinga sig själv? Jag orkar bara med det som är viktigast, det som är ett måste. Resten skiter jag i.

Jag älskar dig pappa, jag lovar att allt kommer att bli bra för oss alla, det tar bara lite tid. Vi kommer ta oss igenom vår sorg, för vi har varandra och det är mer än tillräckligt för att orka.

Jag hoppas att du sover gott pappa!