Men oftast mår jag bra. Trots att jag förlorat min fina pappa. Idag är en ganska jobbig dag, mina tankar har varit hos pappa varenda sekund och jag har så mycket funderingar och tankar. Vart befinner han sig? Tar det verkligen bara slut eller lever man vidare på nåt sätt? Det är frågor vi alla har tänkt, men då man förlorar någon som står en så nära blir tankarna ibland påträngande och ganska skrämmande. Det blir helt plötsligt för stort för att lyckas hantera. Lite "vart tar universum slut-fråga".

Jag kan verka öppen med min sorg eftersom jag skriver om den på en blogg, men det är så många tankar som ingen annan får ta del av förutom jag själv. Att se någon förtyna och försvinna som min pappa gjorde har tärt på mig nåt enormt. Jag har blivit förvånad över hur jag betett mig mot vissa människor, hur jag ibland bara vill avskärma mig och aldrig mer gå utanför dörren, hur jag nästa stund kan skratta och känna mig lycklig och hur bra jag ändå klarat mig igenom sorgen. Jag är banne mig stark. Starkare än vad jag trodde. Och jag ÄR lycklig. Med en underbar familj och pojkvän har jag lyckats hålla mig kvar. Och för att inte tala om de fina vännerna. Det är tomt, det är kallt, det är tungt, det är ensamt och jag känner mig ibland helt ihålig. MEN! Det är endast vissa stunder jag känner så och oftast inte! Pappa gjorde allt för oss och det han helst ville var att se oss lyckliga. Han prioriterade alltid oss! Därför ska vi leva lyckligt nu. För dig pappa.