Men i denna stund finns det inget annat jag är speciellt glad över. Tragiskt. Men jag tror att det enbart handlar om en period.

Jag saknar dig redan Michaela, hatade att säga hejdå till dig idag. Och Poppy, hon är min idol. Hon kommer vara stor nästa gång vi ses. Älskar SKype, där ska vi hänga så att jag kan se er.

Saknar min pappa också. Var befinner du dig egentligen? Hur har det blivit så här? Jag ser dig överallt. Har gjort det i mer än en månad. Du dyker upp i drömmar, både på natten och på dagen. Okända män i din ålder verkar helt plötsligt bekanta. Ibland då jag är och handlar, promenerar ute eller sitter på tunnelbanan, vill jag nästan säga hej till de där okända. Jag ser en likhet med dig i många. Jag tror iaf att jag gör det.

Att skriva uppsats var svårt. Ännu svårare att förbereda redovisningen. Jag har aldrig haft en föreställning, uppvisning, danstävling, utan att du funnits där. Du var alltid där. Det här var annorlunda, men jag är tacksam över att ni som kunde komma, fanns där.

Känner mig skyldig som skriver om det här - gud vad jag blottar mig. Många har det värre och det finns fler som mist nån, men vad fan ska man jämföra med? Det går ju inte att jämföra. Sorg = sorg.

Anledningen till varför jag skriver, är för att jag inte pratar med nån om det. Jag orkar inte prata med nån. Ingen verkar förstå ändå. En blogg ger mig mer. Det är skönt att det finns ett ställe att skriva på. Det är offentligt, men det är ändå skönt. Här vågar ingen kommentera på nåt dåligt sätt, ifrågasätta mig eller kräva nåt som inte går att ge. Om någon kommenterar, är det med väl mening. Nån frågar hur det är, säger att de finns där om det behövs och ger fina kommentarer utan att kräva nåt tillbaka. Skoj om allt vore så enkelt på riktigt.

Nu börjar jag bli långrandig. God natt fina ni. Puss och kram