Lättnad över att pappa slapp lida mer. Att se någon nära person ligga och krampa och nästan skrika av smärta i flera dygn gör att man själv lider. Alla vi i familjen led tillsammans med pappa och i slutet var det outhärdligt. Då pappa somnade in grät kände vi någon sorts lättnad, trots att alla grät av sorg och förlust, kändes det bra att pappa slapp smärta.

Fas 2: Tomhet. jag kände mig tom igår. Det var tomt här hemma i mammas och pappas hus och jag var tom inombords.

Fas 3: Kom i natt då jag tittat på bilder på pappa på hur han såg ut innan han fick cancer. Ganska tjock, så brun att han nästan var svart och han ser så lugn och snäll ut på alla bilder. På många av bilderna är han ute på vattnet i nån båt, på någon strand eller badandes med mamma eller någon i familjen. Temat är vatten på de flesta bilder. Då jag tittat på dessa och skrivit och pratat av mig om vad som egentligen hänt (det är mycket jag inte kommer ihåg av själva insomnandet) insåg jag att jag inte sett pappa på länge. Cancern blockerade allt.

Jag såg min pappa i cancer, inte pappa som enbart hur pappa var. Plötsligt dök bilder i minnet upp; hur hans rutiner på morgonen var, hur han gjorde med sockerbitarna till kaffet, att han alltid hade ett par tofflor på sig, hur han rörde om i kaffet med skeden, vilken hållning han hade då han låg ner och tittade på tv, små egna ansiktsuttryck och hans röst. Jag vill höra hans röst igen, jag vill prata med honom, jag vill att han ska lyssna på mig. Var det något han var bra på så var det att lyssna. Jag mindes alla hans egenskaper och vad som gjorde honom till vem han var. Plötsligt grät jag floder. Jag fick inte luft. Jag vet inte hur länge jag grät, kändes som två timmar. Som tur var hade jag Andreas vid min sida. Han är alltid vid min sida.

Saknaden kom krypandes. Jag saknar pappa så jävla mycket och jag förstod att jag saknat honom länge. Jag vill inte minnas honom som sjuk och som Andreas sa "snart kommer du inte tänka på cancern då du tänker på honom, snart kommer du bara tänka på honom och hur han var, det fina med honom". Jag tror det jag med.

Pappa, du ska bli ihågkommen för hur du var innan du fick cancer. Jag vet att det är så du vill bli ihågkommen också. Du var en stolt person och du var aldrig sjuk. Det är så vi kommer att komma ihåg dig.