Pappor
Skrev för ett tag sedan ett inlägg som heter "Campen" och tillägnade detta till en tjej som sitter med en liknande historia, nästan läskigt lik historia. Idag fick jag veta att hennes pappa gick bort igår. I nästan samma typ av canser som min pappa hade. Det gick ännu snabbare för hennes pappa och chocken är stor. Så även sorgen. Då jag får höra hennes historia, spelas min historia upp igen. Men det är faktiskt skönt. Jag pratar nästan aldrig om pappas tid som sjuk och hans bortgång, det känns konstigt att prata om det med någon som inte varit med om samma sak. Men här är vi två tjejer i samma ålder som gått igenom nästan exakt samma helvete.
Jag är glad över att du tog kontakt med mig. Mina ord för hur ledsen jag är för din skull räcker inte, jag känner med dig massor. Men en sak som kanske tröstar, om ett tag då chocken lagt sig, är att du överlever detta. Det kanske låter patetiskt för dem som aldrig mist den närmsta personen i deras liv, men i chocken och sorgen trodde jag ibland att jag aldrig skulle orka ta mig igenom det levande. Jag trodde helt ärligt vissa stunder att jag skulle ge upp. Men icke! Man klarar sååå mycket mer än vad man tror och då man tagit sig ur det värsta känner man sig till och med starkare.
Jag VET att du klarar detta och jag är hundra procent säker på att du kommer växa enormt! Jag skickar ett ton med positiv energi till dig. Varma kramar till dig! Vila i frid fina pappor.
Campen
Nu är det snart nio månader sedan min pappa gick bort och jag kan inte sluta titta på filmer där vår hund Sune är liten och pappa leker med honom. Pappa fick som sagt honom som en present då han var sjukskriven. Vi tre systrar hade, utan att pratat med varandra, funderat på att köpa en hund till honom så att han skulle ha sällskap på dagarna då han var hemma och sjukskriven.
5 veckor gammal, bilden vi fick se innan vi åkte och tittade på honom.
Pappa hade som sagt alltid drömt om en svart labradorhane, men hade under alla dessa år haft pudel efter pudel... Glädjen var stor då vi var och tittade på Sune, pappa blev rörd då min syster lyfte upp den lille tjocka valpen i hans knä. Då vi några veckor senare hämtade Sune fick pappa en bra kamrat att umgås med om dagarna då vi andra var och jobbade eller i skolan. Han lärde valpen sitt och vacker tass och busade med honom. Tyvärr hann pappa bara ha honom i tre veckor innan han blev så sjuk att han lades in på sjukhus och efter tiden på sjukhus blev han inte den samme igen.
Pappa, Sune och mamma.
Pappa var inte helt klar i huvudet pga att njurarna slutat fungera, tydligen finns nåt ämne i kroppen som fungerar som smärtstillande då man är så pass sjuk som pappa var. Vi trodde att det var morfinet, men tydligen inte. Pappa hade svårt att hänga med, han kände ibland inte igen mig. Ett starkt minne som jag har från tiden då han var inlagd på Karolinska sjukhuset var då han låg och dansade med armarna till nån låt på "Så ska det låta". Mamma var hemma för att hämta kläder och jag och mitt ex var hos pappa under tiden. Pappa var inte helt och hållet klar i huvudet, men det var nåt i hans dans och beteende som gjorde mig glad. Om än sorgset glad. Pappa älskade musik och tittade gärna på olika musikprogram.
Det var svårt att se honom ha så ont och lika svårt var det då han inte såg vem jag var. Jag kommer inte riktigt ihåg, mitt minne har blivit så dåligt efter pappas död, men jag tror att han var inlagd i nästan två veckor. Under dessa två veckor bodde lille Sune hos mig, han var min tröst. Vad hade jag gjort utan honom?
Tiden hos mig då pappa var inlagd.
Bilden talar nog för sig själv... Det är helt sjukt vad sorg gör med utseendet. Men lille valpen mådde bra iaf!
Här gjorde jag mig i ordning innan pappas hemkomst från sjukhuset. Jag och Sune (som alltid ska ligga vid ens fötter) skulle hem till mamma och pappa.
Då jag kom hem till mamma och pappa lyfte jag upp Sune i sjukhussängen som pappa låg i och jag kommer aldrig glömma glädjen i pappas ansikte då han såg sin lilla valp. Jag satt sedan bredvid pappa varje dag, mamma sov bredvid honom i soffan och resten av familjen var också där hela tiden. Sune behövde gå ut på promenad ofta för att bli rumsren och det var skönt att plumsa i den höga decembersnön som en paus från sorgen.
Här ligger Sune i soffan bredvid pappa och sover.
Pappa pendlade i sin personlighet, ibland verkade han helt klar och medveten, andra stunder tittade han på mig som om han såg rakt igenom mig. Han kände inte igen mig! Jag satt bredvid hans säng och pratade med honom, det var dagen efter att han fått komma hem från sjukhuset. Han svarade ibland, ibland inte. Plötsligt tittade han på mig med stora ögon, han tog tag i mig och kramade om mig hårt. Han såg vem det var som suttit och pratat med honom. Det var sista gången som pappa kände igen mig.
Den 25:e december somnade pappa in efter lång tid av smärta. Det var skönt att se honom så fridfull. Han hade inte ont längre.
Jag skriver detta för att jag ibland tänker så extremt mycket på honom. Idag är en sån dag. Efter nästan nio månader är jag inte lika sorgsen längre, jag har kommit en bra bit i sorgearbetet, för det är verkligen vad det har varit - ett tungt arbete. Men nu befinner jag mig i en helt annan fas där jag jämt bär pappa med mig, jag känner att jag hela tiden har honom vid min sida, men jag kan fokusera på annat. Jag kan känna ren lycka och glädje igen. Det kunde jag inte för bara några månader sedan.
Bild från begravningen.
Maj.
Gravstenen från pappas favoritställe - landstället på Vätö.
Du är så saknad världens bästa pappa.
Du fina tjej som sitter med liknande historia, detta inlägg är lite riktat till dig. Du har påmint mig om vad jag precis varit med om, vilket har varit bra. Jag tror att man måste tänka tillbaka lite ibland. Du kommer fixa det här och jag tror stenhårt på att man efter svåra tider blir starkare. Tack för att du är modig och vågar skriva till mig!
Åtta jävla månader utan dig
Och här sitter jag levande. Orden börjar ta sina. Jag har skrivit och skrivit, gråtit och gråtit. Men idag känner jag att orden börjar ta slut. Det finns kanske inte heller ord som beskriver. Ord är överskattat i vissa sammanhang. Har ni tänkt på det?
Jag hoppas att du sover gott pappa. En del av mig vill fortfarande inte förstå, men du ska veta att du är så saknad. Din bortgång är än idag suddig, det är nåt ihåligt i hela situationen. Men jag vet att du ser att jag klarar mig. Vi klarar oss. Du behöver aldrig känna oro.
Jag är fan starkare
Juni -09 - Pappa får diagnos cancer
December -09 - Pappa dör
Juni -10 - Slut med A
Vad fan hände egentligen? Dessa dagar har jag frågat mig själv om jag är värd det här. Varför är jag så olycksdrabbad just nu? Urs vad ont det kan göra. Ska inte tänka så mer. Det har öppnats nya dörrar och jag ser fram emot en hel del :) Jag tänker positivt hela tiden. Jag är fan inte värd det här. Dessutom är jag sjukt stark. Jag hoppas att min pappa ser det.
Trots allt som hänt den senaste tiden har jag varit en jävla mur att luta sig mot. Jag har stöttat och hjälpt. Men vart finns tacksamheten? Inte ett jävla tack har jag fått. Svaga människor kommer tyvärr i vägen ibland och gör livet surt. Nu är det jag som ska leva och ha kul.
Tack för alla fina kommentarer! Både via mail och här :)
Långrandig
Ni som fortfarande läser - ni är bäst. Tyvärr finns det inget skoj som jag orkar bjuda på. Jag är så gott som klar med skolan. En vecka kvar till examen. Grattis till mig och grattis till alla fina klasskompisar som var otroligt proffsiga under opponeringen. Imponerad som fan!
Men i denna stund finns det inget annat jag är speciellt glad över. Tragiskt. Men jag tror att det enbart handlar om en period.
Jag saknar dig redan Michaela, hatade att säga hejdå till dig idag. Och Poppy, hon är min idol. Hon kommer vara stor nästa gång vi ses. Älskar SKype, där ska vi hänga så att jag kan se er.
Saknar min pappa också. Var befinner du dig egentligen? Hur har det blivit så här? Jag ser dig överallt. Har gjort det i mer än en månad. Du dyker upp i drömmar, både på natten och på dagen. Okända män i din ålder verkar helt plötsligt bekanta. Ibland då jag är och handlar, promenerar ute eller sitter på tunnelbanan, vill jag nästan säga hej till de där okända. Jag ser en likhet med dig i många. Jag tror iaf att jag gör det.
Att skriva uppsats var svårt. Ännu svårare att förbereda redovisningen. Jag har aldrig haft en föreställning, uppvisning, danstävling, utan att du funnits där. Du var alltid där. Det här var annorlunda, men jag är tacksam över att ni som kunde komma, fanns där.
Känner mig skyldig som skriver om det här - gud vad jag blottar mig. Många har det värre och det finns fler som mist nån, men vad fan ska man jämföra med? Det går ju inte att jämföra. Sorg = sorg.
Anledningen till varför jag skriver, är för att jag inte pratar med nån om det. Jag orkar inte prata med nån. Ingen verkar förstå ändå. En blogg ger mig mer. Det är skönt att det finns ett ställe att skriva på. Det är offentligt, men det är ändå skönt. Här vågar ingen kommentera på nåt dåligt sätt, ifrågasätta mig eller kräva nåt som inte går att ge. Om någon kommenterar, är det med väl mening. Nån frågar hur det är, säger att de finns där om det behövs och ger fina kommentarer utan att kräva nåt tillbaka. Skoj om allt vore så enkelt på riktigt.
Nu börjar jag bli långrandig. God natt fina ni. Puss och kram
Hos pappa
Igår var jag och A och hälsade på pappa vid graven. Vi sa även hej till Tord, Mickans pappa som vilar bredvid. Vi ska beställa gravsten till dig snart pappa. Den kommer bli så fin.
Fina fina pappa. Det känns så overkligt.
Du fick ett vitt sten-hjärta och den söta lilla lyktan till höger.
Plötsligt dök en jättesöt och kelig katt upp. Han fick hålla dig sällskap då vi sa hejdå till dig.
Älskar dig pappa.
Igår var det 4 månader sedan
Jag älskar dig pappa. Finns ingen som jag saknar mer! Jag vill att du ska veta att det går bra för mig med ex-arbetet och uppsatsen, jag kämpar på! Fick också bästa beyg i didaktikkursen :)
Ska komma och hälsa på dig snart. Jag saknar dig så mycket.
Bild från igår.
Mamma, Sara och Thomas köpte en till blomma åt dig. Det är ett hjärta och en ängel i krukan. Jättefint.
Jag älskar dig pappa.
Molly Sandén
Har inte hört den här tjejen sjunga så mycket. Men jag blir mäkta imponerad av henne från Så ska det låta.
Gabriellas sång är en av låtarna som Marika sjöng på pappas begravning i januari.
Tänker bara på dig då jag hör den här pappa.
Till dig:
Jag minns dig som du var
De senaste dagarna har den dagen som du dog spelats om och om likt en film i mitt huvud.
Jag hade suttit med dig hela dagen och flera dagar och nätter innan. Till slut bestämde jag mig för att gå och lägga mig i mitt gamla rum på nedervåningen och somnade. Jag var helt slut. Både Andreas och jag somnade. Kommer inte ihåg hur länge jag hann sova innan Micke sprang ned och väckte mig "Matilda! De vill att du kommer upp. Nu!"
Jag tror att jag var uppe i rummet där du låg på 3 sekunder.
Hela familjen satt runt pappas säng. Det var på juldagen -09 och klockan var några minuter i åtta på kvällen. Pappa andades några gånger, det var små andetag, men sedan kom ett större. Han fyllde sina lungor med luft för sista gången och andades ut.
Sedan vart det helt stilla. Det blev overkligt stilla. Rynkan mellan ögonbrynen slätades ut och det där krampaktiga uttrycket som tidigare funnits där så länge, bara försvann. Pappa log fridfullt.
Min cancersjuka pappa var borta. Det var overkligt, men samtidigt en lättnad för oss alla att du slapp lida. På den tiden var min cancersjuka pappa borta, det var svårt att se att även Du försvann. Numera är min pappa borta. Den pappan du var: den friska, glada, lugna, snälla och omtänksamma.
Det värker i mig då jag tänker på att du inte finns kvar med oss. Men jag vill att du ska veta att vi klarar oss trots allt, du ska inte oroa dig.
Vila lugnt och stilla pappa, känn ingen oro, stress eller sorg. Vi kommer att ses igen, det är jag övertygad om.
Jag älskar dig.
Blommor på graven, sten på g
Om en månad ungefär får du en jättefin sten pappa. Men än så länge har du vårblommor och lyktor.
Pappas grav till vänster och Mickans pappa Tords grav till höger. Tord skulle fyllt 51 den 5/4, han hade också fina blommor och lyktor. Oroa dig inte pappa, snart ska du också få en fin sten. Den kommer likna Tords i formen, men din kommer vara skrovligare, en annan storlek och en annan symbol såklart. Längtar tills du får din sten, känns så oklart innan stenen är på plats. Men snart så! Nu ska systrarna få se proverna på stenarna och sedan ska vi bestämma oss.
Symboliskt för pappa
Var det ungefär så här du menade mamma?
Jag har ritat en symbol som ska pryda pappas gravsten genom att mamma har förklarat hur hon menar. Detta är en variant av tro, hopp och kärlek. För pappa står symbolen för vatten, kärlek, jordnära. Den påminner även om hans tatuering som var ett kännetecken som jag, Melina och Rebecca även gjort på våra armar.
Gravstenen ska antagligen vara ljusgrå granit, naturlig, kursiv stil och kanske en sån här symbol. Här har jag bara kladdat, men ni fattar.
Förlust - resa - ärta - skratt
Det är en jävla resa att förlora någon. Man kan helt plötsligt inte bara köra på längre. Varken energin eller gnistan finns där på samma sätt. Låter som att jag är deppig konstant, så är det inte, just ikväll har allt varit pest och pina, men oftast är det inte så. Jag kan ändå konstatera att jag helt klart har förändrats:
Förr kunde jag sova tre timmar och ändå gå till skolan, hålla minen uppe och köra på.
Förr kunde jag vifta bort småsaker, numera är småsaker stora saker. Det är som att jag helt plötsligt fått ett förstoringsglas i handen och ser pytte-saker som stora... Bra liknelse, mycket bra. Stolt.
Förr klarade jag av mer över huvud taget, hade bättre betyg t.ex.
Förr tog jag tag i saker, nu låter jag det bli liggande i sista stund eller skiter i det. Hemskt va? Jag prioriterar bort allt tråkigt och jobbigt, tar bara tag i det jag anser vara viktigt (familj, pojkvän, vänner, c-uppsats/examensarbete). Resten som t.ex. närvaro är en fjärt i rymden. Man kan även kalla det för "nya perspektiv".
Jag ska inte tråka ut er... Eller jag ska försöka iaf. Det jag vill säga är att en stor förlust bidrar med mycket och det tar låååååång tid och mycket energi att klättra upp igen.
Jag tycker t.ex. att jag är en svag stackare som inte klarar av allt som jag gjorde förr (samtidigt skulle jag aldrig någonsin tänka så om någon annan som mist nån nära). Jag är hård mot mig själv och det blir en ond cirkel då. Jag bara bannar mig själv hela tiden och vad blir kvar av mig själv då? Till slut är jag bara en liten ärta som rullar runt och ber om ursäkt för att jag finns.
Nä, nu jävlar tänker jag inte be om ursäkt eller skämmas för att jag inte orkar lika mycket längre. Herregud, det är 3 månader sedan min pappa dog, jag borde låta det ta den tid det tar som alla säger. Skolan finns kvar och jag tänker också finnas kvar. Jag ska fan inte bli nån liten grön ärta. Pfffff! Hellre leva livet och ha kul än att ödsla det på allt tråkigt, iaf för stunden då man inte har energi till det. Samtidigt låta sig själv gråta då man faktiskt är ledsen. Tänk mer hippie, tänk mer sol, tänk mer skratt. Det ska jag försöka.
Puss och kram. Sov gott! (igen)
Sa hej till dig idag papi
Mamma hade satt fina påskliljor till dig och hjärtat från begravningen som var från alla dina barn är fortfarande kvar. Idag tände vi ljus och sa hej till dig. Vi väntar på att marken ska tina så att vi kan sätta dit en fin sten. Förhoppningsvis från ett ställe på Vätö som gör gravstenar. Vätö blev ju din favoritplats de senaste åren, stället där du bara kunde vara och koppla av. Nära till vatten och båtarna, nära till fiske och skog.
Det känns som att jag bara saknar dig mer och mer pappa, det känns nästan som att du bara varit bortrest de senaste 3 månaderna. Men nu är det dags att komma hem igen! KOM HEM! Det är tomt utan dig och jag saknar allt med dig.
Jag har nog blivit mer och mer medveten om vad som hänt och att du verkligen är borta för alltid. Förut kunde jag prata om dig utan att verka berörd, nu är det svårare att göra det. Så fort någon pratar om dig på nåt sätt vill jag bara skrika och gråta. Det känns som att det ligger en tung sten på min bröstkorg konstant. Det blir bättre, jag vet att det blir det. Men fan vad det kan göra ont vissa stunder.
Nu handlar det bara om att acceptera att du är borta och ta sig vidare, men vardagen och skolan känns så jävla tung just nu. Ibland har jag ingen ork och ibland har jag ingen lust. Vad gör man åt det egentligen? Ska man tvinga sig själv? Jag orkar bara med det som är viktigast, det som är ett måste. Resten skiter jag i.
Jag älskar dig pappa, jag lovar att allt kommer att bli bra för oss alla, det tar bara lite tid. Vi kommer ta oss igenom vår sorg, för vi har varandra och det är mer än tillräckligt för att orka.
Jag hoppas att du sover gott pappa!
3 månader sedan
3 månader sedan jag sist såg dig
3 månader sedan vi sa hejdå
3 månader sedan jag höll din hand
3 månader sedan jag sa att jag älskade dig
Du var världens bästa pappa och jag kan inte sätta ord på hur mycket jag saknar dig. Du och jag hade en fin pappa-dotter relation och vi var även vänner. Det känns som att jag både mist en vän och min pappa. Jag hoppas att du har det bra, att du är på en vacker plats med vatten, båtar, natur och hundar. Jag hoppas att du känner vår saknad och vår kärlek till dig. Du betyder så mycket för oss.
Jag tänder ett ljus för dig ikväll klockan åtta, jag hoppas att du kan vara med mig då.
Ny fas
Då jag förlorade dig greps jag av nån slags panik-saknad. Men numera kan du dyka upp lite var som helst i min vardag. Idag dök du upp då jag var på väg hem från skolan. Du la ner sockerbitar i kaffet, bara så som du gör det. Alla detaljer fanns där, du satt vid köksbordet, dina knubbiga händer med några födelsemärken, klockan på armen, kläderna som du hade på dig, ditt ansiktsuttryck, din speciella lilla vita kopp, din guldkedja som du fick då du fyllde 50 och dina tofflor du alltid hade på dig hemma.
Sen försvann bilden av dig. Men jag kan plocka fram dig när jag vill pappa. Tyvärr blir jag fortfarande ledsen för jag saknar dig så mycket. Du var så varm och omhändertagande. Jag saknar att inte ha dig här. Det värker och bränner i bröstet då jag skriver om dig. Du är så älskad av oss pappa.
Vatten är du, även hjärtat.
För två månader sa jag hejdå till min pappa
Och det var också sista gången jag sa hejdå till honom. För att vara exakt: 20:00 25/12-09. Ikväll ska jag tända ett ljus till dig pappa. Jag älskar dig.
Vårt hjärta till dig och ditt tatuerade hjärta som du hade på armen, sitter nu på min arm.
Det är tomt utan dig, men vi klarar oss pappa. Vi lever vidare åt dig. Men jag vill att du ska veta hur saknad du är, vi tänker på dig jämt. Du kommer alltid att finnas kvar inom oss.
Och så pyser allt
Energin har tagit slut, jobbig kväll som rört om i grytan. Ännu en förändring. Det blir bra, jag lovar. Förändringar är skrämmande, men ofta kan de leda till nåt bättre. Det KOMMER att bli bättre. Nu är jag ledsen för pappa. Jag känner mig extremt ensam, trots att jag har alla andra kvar. Pappa lämnade ett tomrum. Jag saknar honom.
Tom igen, nästan som på bilden tagen efter begravningen. Konstigt nog ser jag ganska ok ut ändå. Tänk att ett ansikte kan förändras så mycket då man är ledsen!
Loket tuffar på längs rälsen. Tar sig framåt och vägrar att se bakåt ibland... Ganska bra liknelse va? Jag kör på som fan, ordnar med det ena och det andra, isolerar mig för att plugga och slita med allt annat och måste ofta slå bort tankar som får mig nedstämd. Tar tankarna övertaget är det kört. Det är bra att ha mycket att göra, då slipper man tänka. Fem minuter utan att nåt händer får mig panikslagen. Skola, skola. Jobb, jobb. Jag är en DUKTIG flicka. Men när ska jag vila? Tror jag drar täcket över hela mig och sover tills jag vaknar. Inte då jag borde vakna.
Vem är starkast i världen egentligen?
Det är så konstigt att förlora någon, sorg och smärta är ju överväldigande och de dominanta känslorna vid en förlust av någon nära. Men allt tickar på som vanligt, vardagen fortlöper och tankar på personen kan ibland förvandlas till ett fint minne. Ibland så pass att jag till och med kan skratta. Min pappa var ju skönast i världen! Skrattade vi inte med honom så skrattade vi åt honom!
Trots att jag kan skratta åt minnen som jag har med min älskade pappa, grips jag sekunden efter av en sorgkänsla. Han är borta, jag kan varken se, höra eller ta på honom. Han är borta.
Men ett steg åt rätt riktning är att kunna skratta, oavsett om skratten förvandlas till gråt eller minnena förvandlas till de tråkiga minnena av honom som sjuk. Jag är inte avstängd längre. Isbiten har smält. Jag kan både gråta och skratta nu. Det är så befriande och skönt.
Jag har förlorat en av dem jag älskat mest, det man innerst inne (omedvetet eller medvetet) har fruktat mest av allt. Men jag fortsätter att leva. Plugga som attan, umgås med familj, vänner, pojkvän och hund och har det bra.
Fan vad jag är stark. Säger någon nåt annat så varsågod, mig kvittar det. Men jag är starkare än Pippi Långstrump.
Sådeså!
Det är tack vare dig som jag orkar pappa.
Tänker tankar
Det kan säkert verka som att jag är en deprimerad tråkig kärring då man läser vad som står här... I och med vad som hänt är det kanske inte så konstigt, men helt ärligt så mår jag helt ok. Visst, det dalar nedåt ibland och ganska rejält då också. Och har ni tänkt på att det är de stunder man mår dåligt som man oftast behöver skriva av sig eller prata med någon?
Men oftast mår jag bra. Trots att jag förlorat min fina pappa. Idag är en ganska jobbig dag, mina tankar har varit hos pappa varenda sekund och jag har så mycket funderingar och tankar. Vart befinner han sig? Tar det verkligen bara slut eller lever man vidare på nåt sätt? Det är frågor vi alla har tänkt, men då man förlorar någon som står en så nära blir tankarna ibland påträngande och ganska skrämmande. Det blir helt plötsligt för stort för att lyckas hantera. Lite "vart tar universum slut-fråga".
Jag kan verka öppen med min sorg eftersom jag skriver om den på en blogg, men det är så många tankar som ingen annan får ta del av förutom jag själv. Att se någon förtyna och försvinna som min pappa gjorde har tärt på mig nåt enormt. Jag har blivit förvånad över hur jag betett mig mot vissa människor, hur jag ibland bara vill avskärma mig och aldrig mer gå utanför dörren, hur jag nästa stund kan skratta och känna mig lycklig och hur bra jag ändå klarat mig igenom sorgen. Jag är banne mig stark. Starkare än vad jag trodde. Och jag ÄR lycklig. Med en underbar familj och pojkvän har jag lyckats hålla mig kvar. Och för att inte tala om de fina vännerna. Det är tomt, det är kallt, det är tungt, det är ensamt och jag känner mig ibland helt ihålig. MEN! Det är endast vissa stunder jag känner så och oftast inte! Pappa gjorde allt för oss och det han helst ville var att se oss lyckliga. Han prioriterade alltid oss! Därför ska vi leva lyckligt nu. För dig pappa.
Jag älskar er familjen, Andreas och vännerna!
Jag träffade pappa imorse
Jag har drömt ett ton med mardrömmar sedan pappa dog, dock kommer jag aldrig ihåg drömmarna, vaknar bara ledsen med en hög av obehag i kroppen. Jag kommer endast ihåg drömmar om jag sover lätt eller har feber. Inatt hade jag feber och därför minns jag vad jag drömt.
Mina systrar Sara och Johanna mötte upp mig i Backlura för att gå ned till vattnet där resten av familjen skulle vara. Då vi kom ned gick vi in i en liten stuga som låg precis vid vattnet. Mamma, alla systerbarnen, systrarnas män och pappa var där. PAPPA! Han satt på en stol och blev jätteglad över att se mig. Jag grät floder och frågade honom om han inte var död. Han ville inte prata om det, sa han. Jag kramade om honom och satte mig i hans knä och han skrattade över min tatuering (jag har ju gjort en kopia av hans på min arm). Pappa var precis som vanligt. Han såg ut som han gjorde då han var frisk, lite hull på kroppen, grå-svart hår och knallgröna ögon. Han var solbränd som vanligt, vi brukade ju alltid kalla honom för finsk zigenare :)
Jag tittade på pappa där han satt i profil, jag kunde verkligen inte fatta att han kommit tillbaka. Han hade ju dött? Jag hade ju tom sett honom dö....? Och då jag tittade på honom såg jag att hans profil ändrades till Andreas profil. Sedan frågade han mig om jag kunde gå ut och kolla till grillen, då såg han ut som pappa igen. Jag gick ut till grillen, skyndade mig allt vad jag kunde, jag ville inte missa en sekund med pappa! Då jag kom tillbaka in i stugan var det tomt på den plats som han tidigare satt på. Mamma såg min besvikelse och sa att jag inte kunde räkna med att han stannar länge. Det kan handla om minuter eller sekunder, hon sa åt mig att jag inte skulle vara ledsen eftersom det är så det är. Det är bara att försöka vänja sig vid att pappa inte kan stanna så länge. Jag vaknade och hade tårar i hela ansiktet. Min hals var helt blöt och bredvid mig låg Andreas och sov. Det är febern som spökar helt enkelt.