Campen
Nu är det snart nio månader sedan min pappa gick bort och jag kan inte sluta titta på filmer där vår hund Sune är liten och pappa leker med honom. Pappa fick som sagt honom som en present då han var sjukskriven. Vi tre systrar hade, utan att pratat med varandra, funderat på att köpa en hund till honom så att han skulle ha sällskap på dagarna då han var hemma och sjukskriven.
5 veckor gammal, bilden vi fick se innan vi åkte och tittade på honom.
Pappa hade som sagt alltid drömt om en svart labradorhane, men hade under alla dessa år haft pudel efter pudel... Glädjen var stor då vi var och tittade på Sune, pappa blev rörd då min syster lyfte upp den lille tjocka valpen i hans knä. Då vi några veckor senare hämtade Sune fick pappa en bra kamrat att umgås med om dagarna då vi andra var och jobbade eller i skolan. Han lärde valpen sitt och vacker tass och busade med honom. Tyvärr hann pappa bara ha honom i tre veckor innan han blev så sjuk att han lades in på sjukhus och efter tiden på sjukhus blev han inte den samme igen.
Pappa, Sune och mamma.
Pappa var inte helt klar i huvudet pga att njurarna slutat fungera, tydligen finns nåt ämne i kroppen som fungerar som smärtstillande då man är så pass sjuk som pappa var. Vi trodde att det var morfinet, men tydligen inte. Pappa hade svårt att hänga med, han kände ibland inte igen mig. Ett starkt minne som jag har från tiden då han var inlagd på Karolinska sjukhuset var då han låg och dansade med armarna till nån låt på "Så ska det låta". Mamma var hemma för att hämta kläder och jag och mitt ex var hos pappa under tiden. Pappa var inte helt och hållet klar i huvudet, men det var nåt i hans dans och beteende som gjorde mig glad. Om än sorgset glad. Pappa älskade musik och tittade gärna på olika musikprogram.
Det var svårt att se honom ha så ont och lika svårt var det då han inte såg vem jag var. Jag kommer inte riktigt ihåg, mitt minne har blivit så dåligt efter pappas död, men jag tror att han var inlagd i nästan två veckor. Under dessa två veckor bodde lille Sune hos mig, han var min tröst. Vad hade jag gjort utan honom?
Tiden hos mig då pappa var inlagd.
Bilden talar nog för sig själv... Det är helt sjukt vad sorg gör med utseendet. Men lille valpen mådde bra iaf!
Här gjorde jag mig i ordning innan pappas hemkomst från sjukhuset. Jag och Sune (som alltid ska ligga vid ens fötter) skulle hem till mamma och pappa.
Då jag kom hem till mamma och pappa lyfte jag upp Sune i sjukhussängen som pappa låg i och jag kommer aldrig glömma glädjen i pappas ansikte då han såg sin lilla valp. Jag satt sedan bredvid pappa varje dag, mamma sov bredvid honom i soffan och resten av familjen var också där hela tiden. Sune behövde gå ut på promenad ofta för att bli rumsren och det var skönt att plumsa i den höga decembersnön som en paus från sorgen.
Här ligger Sune i soffan bredvid pappa och sover.
Pappa pendlade i sin personlighet, ibland verkade han helt klar och medveten, andra stunder tittade han på mig som om han såg rakt igenom mig. Han kände inte igen mig! Jag satt bredvid hans säng och pratade med honom, det var dagen efter att han fått komma hem från sjukhuset. Han svarade ibland, ibland inte. Plötsligt tittade han på mig med stora ögon, han tog tag i mig och kramade om mig hårt. Han såg vem det var som suttit och pratat med honom. Det var sista gången som pappa kände igen mig.
Den 25:e december somnade pappa in efter lång tid av smärta. Det var skönt att se honom så fridfull. Han hade inte ont längre.
Jag skriver detta för att jag ibland tänker så extremt mycket på honom. Idag är en sån dag. Efter nästan nio månader är jag inte lika sorgsen längre, jag har kommit en bra bit i sorgearbetet, för det är verkligen vad det har varit - ett tungt arbete. Men nu befinner jag mig i en helt annan fas där jag jämt bär pappa med mig, jag känner att jag hela tiden har honom vid min sida, men jag kan fokusera på annat. Jag kan känna ren lycka och glädje igen. Det kunde jag inte för bara några månader sedan.
Bild från begravningen.
Maj.
Gravstenen från pappas favoritställe - landstället på Vätö.
Du är så saknad världens bästa pappa.
Du fina tjej som sitter med liknande historia, detta inlägg är lite riktat till dig. Du har påmint mig om vad jag precis varit med om, vilket har varit bra. Jag tror att man måste tänka tillbaka lite ibland. Du kommer fixa det här och jag tror stenhårt på att man efter svåra tider blir starkare. Tack för att du är modig och vågar skriva till mig!
Kommentarer
Postat av: Karin
<3
Trackback
