Jag har drömt ett ton med mardrömmar sedan pappa dog, dock kommer jag aldrig ihåg drömmarna, vaknar bara ledsen med en hög av obehag i kroppen. Jag kommer endast ihåg drömmar om jag sover lätt eller har feber. Inatt hade jag feber och därför minns jag vad jag drömt.

Mina systrar Sara och Johanna mötte upp mig i Backlura för att gå ned till vattnet där resten av familjen skulle vara. Då vi kom ned gick vi in i en liten stuga som låg precis vid vattnet. Mamma, alla systerbarnen, systrarnas män och pappa var där. PAPPA! Han satt på en stol och blev jätteglad över att se mig. Jag grät floder och frågade honom om han inte var död. Han ville inte prata om det, sa han. Jag kramade om honom och satte mig i hans knä och han skrattade över min tatuering (jag har ju gjort en kopia av hans på min arm). Pappa var precis som vanligt. Han såg ut som han gjorde då han var frisk, lite hull på kroppen, grå-svart hår och knallgröna ögon. Han var solbränd som vanligt, vi brukade ju alltid kalla honom för finsk zigenare :)

Jag tittade på pappa där han satt i profil, jag kunde verkligen inte fatta att han kommit tillbaka. Han hade ju dött? Jag hade ju tom sett honom dö....? Och då jag tittade på honom såg jag att hans profil ändrades till Andreas profil. Sedan frågade han mig om jag kunde gå ut och kolla till grillen, då såg han ut som pappa igen. Jag gick ut till grillen, skyndade mig allt vad jag kunde, jag ville inte missa en sekund med pappa! Då jag kom tillbaka in i stugan var det tomt på den plats som han tidigare satt på. Mamma såg min besvikelse och sa att jag inte kunde räkna med att han stannar länge. Det kan handla om minuter eller sekunder, hon sa åt mig att jag inte skulle vara ledsen eftersom det är så det är. Det är bara att försöka vänja sig vid att pappa inte kan stanna så länge. Jag vaknade och hade tårar i hela ansiktet. Min hals var helt blöt och bredvid mig låg Andreas och sov. Det är febern som spökar helt enkelt.