Skrev för ett tag sedan ett inlägg som heter "Campen" och tillägnade detta till en tjej som sitter med en liknande historia, nästan läskigt lik historia. Idag fick jag veta att hennes pappa gick bort igår. I nästan samma typ av canser som min pappa hade. Det gick ännu snabbare för hennes pappa och chocken är stor. Så även sorgen. Då jag får höra hennes historia, spelas min historia upp igen. Men det är faktiskt skönt. Jag pratar nästan aldrig om pappas tid som sjuk och hans bortgång, det känns konstigt att prata om det med någon som inte varit med om samma sak. Men här är vi två tjejer i samma ålder som gått igenom nästan exakt samma helvete.

Jag är glad över att du tog kontakt med mig. Mina ord för hur ledsen jag är för din skull räcker inte, jag känner med dig massor. Men en sak som kanske tröstar, om ett tag då chocken lagt sig, är att du överlever detta. Det kanske låter patetiskt för dem som aldrig mist den närmsta personen i deras liv, men i chocken och sorgen trodde jag ibland att jag aldrig skulle orka ta mig igenom det levande. Jag trodde helt ärligt vissa stunder att jag skulle ge upp. Men icke! Man klarar sååå mycket mer än vad man tror och då man tagit sig ur det värsta känner man sig till och med starkare.




Jag VET att du klarar detta och jag är hundra procent säker på att du kommer växa enormt! Jag skickar ett ton med positiv energi till dig. Varma kramar till dig! Vila i frid fina pappor.