Förlust - resa - ärta - skratt

Det är en jävla resa att förlora någon. Man kan helt plötsligt inte bara köra på längre. Varken energin eller gnistan finns där på samma sätt. Låter som att jag är deppig konstant, så är det inte, just ikväll har allt varit pest och pina, men oftast är det inte så. Jag kan ändå konstatera att jag helt klart har förändrats:
Förr kunde jag sova tre timmar och ändå gå till skolan, hålla minen uppe och köra på.
Förr kunde jag vifta bort småsaker, numera är småsaker stora saker. Det är som att jag helt plötsligt fått ett förstoringsglas i handen och ser pytte-saker som stora... Bra liknelse, mycket bra. Stolt.
Förr klarade jag av mer över huvud taget, hade bättre betyg t.ex.
Förr tog jag tag i saker, nu låter jag det bli liggande i sista stund eller skiter i det. Hemskt va? Jag prioriterar bort allt tråkigt och jobbigt, tar bara tag i det jag anser vara viktigt (familj, pojkvän, vänner, c-uppsats/examensarbete). Resten som t.ex. närvaro är en fjärt i rymden. Man kan även kalla det för "nya perspektiv".
Jag ska inte tråka ut er... Eller jag ska försöka iaf. Det jag vill säga är att en stor förlust bidrar med mycket och det tar låååååång tid och mycket energi att klättra upp igen.
Jag tycker t.ex. att jag är en svag stackare som inte klarar av allt som jag gjorde förr (samtidigt skulle jag aldrig någonsin tänka så om någon annan som mist nån nära). Jag är hård mot mig själv och det blir en ond cirkel då. Jag bara bannar mig själv hela tiden och vad blir kvar av mig själv då? Till slut är jag bara en liten ärta som rullar runt och ber om ursäkt för att jag finns.
Nä, nu jävlar tänker jag inte be om ursäkt eller skämmas för att jag inte orkar lika mycket längre. Herregud, det är 3 månader sedan min pappa dog, jag borde låta det ta den tid det tar som alla säger. Skolan finns kvar och jag tänker också finnas kvar. Jag ska fan inte bli nån liten grön ärta. Pfffff! Hellre leva livet och ha kul än att ödsla det på allt tråkigt, iaf för stunden då man inte har energi till det. Samtidigt låta sig själv gråta då man faktiskt är ledsen. Tänk mer hippie, tänk mer sol, tänk mer skratt. Det ska jag försöka.
Puss och kram. Sov gott! (igen)

Kommentarer
Postat av: Betty

Bra insikt och bra skrivet Mattan!!

2010-03-30 @ 07:31:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback