Jag minns dig som du var
De senaste dagarna har den dagen som du dog spelats om och om likt en film i mitt huvud.
Jag hade suttit med dig hela dagen och flera dagar och nätter innan. Till slut bestämde jag mig för att gå och lägga mig i mitt gamla rum på nedervåningen och somnade. Jag var helt slut. Både Andreas och jag somnade. Kommer inte ihåg hur länge jag hann sova innan Micke sprang ned och väckte mig "Matilda! De vill att du kommer upp. Nu!"
Jag tror att jag var uppe i rummet där du låg på 3 sekunder.
Hela familjen satt runt pappas säng. Det var på juldagen -09 och klockan var några minuter i åtta på kvällen. Pappa andades några gånger, det var små andetag, men sedan kom ett större. Han fyllde sina lungor med luft för sista gången och andades ut.
Sedan vart det helt stilla. Det blev overkligt stilla. Rynkan mellan ögonbrynen slätades ut och det där krampaktiga uttrycket som tidigare funnits där så länge, bara försvann. Pappa log fridfullt.
Min cancersjuka pappa var borta. Det var overkligt, men samtidigt en lättnad för oss alla att du slapp lida. På den tiden var min cancersjuka pappa borta, det var svårt att se att även Du försvann. Numera är min pappa borta. Den pappan du var: den friska, glada, lugna, snälla och omtänksamma.
Det värker i mig då jag tänker på att du inte finns kvar med oss. Men jag vill att du ska veta att vi klarar oss trots allt, du ska inte oroa dig.
Vila lugnt och stilla pappa, känn ingen oro, stress eller sorg. Vi kommer att ses igen, det är jag övertygad om.
Jag älskar dig.
Kommentarer
Trackback
