Tom igen, nästan som på bilden tagen efter begravningen. Konstigt nog ser jag ganska ok ut ändå. Tänk att ett ansikte kan förändras så mycket då man är ledsen!

Loket tuffar på längs rälsen. Tar sig framåt och vägrar att se bakåt ibland... Ganska bra liknelse va? Jag kör på som fan, ordnar med det ena och det andra, isolerar mig för att plugga och slita med allt annat och måste ofta slå bort tankar som får mig nedstämd. Tar tankarna övertaget är det kört. Det är bra att ha mycket att göra, då slipper man tänka. Fem minuter utan att nåt händer får mig panikslagen. Skola, skola. Jobb, jobb. Jag är en DUKTIG flicka. Men när ska jag vila? Tror jag drar täcket över hela mig och sover tills jag vaknar. Inte då jag borde vakna.