Ihålig
Det är verkligen något som saknas i mitt liv. Det känns som att en del är försvunnen. Jag kan känna mig helt ihålig ibland. Vart är du egentligen? Vart gömmer du dig? Jag tycker att du ska komma fram snart, för jag saknar dig. Du var en del av mig och jag saknar den delen. Den trygga och lugna.
För att inte känna mig ihålig har jag kommit på att man kan bli arg istället. Då fylls jag till max och alla hål blir fyllda. Men det är inge kul att vara arg. Jag vill vara glad och ha dig vid liv igen. Du förtjänade ju förfan inte det här! Varför kommer du inte tillbaka till mig?
Världens bästa pappa
Du är älskad och saknad
Jag har haft ganska lätt för att trycka bort sorgen, trycka bort alla känslor. Jag kan berätta för människor att min pappa har dött utan att gråta, jag kan berätta om hur sista tiden var innan han dog, att han var svår att få kontakt med, att han inte kände igen mig, att han inte kunde prata, att han inte kunde röra sig.... Och att han dog.
Det är konstigt. Jag pratar om det som om jag redan bearbetat sorgen och att jag mår bra igen. Men jag mår faktiskt hyffsat bra ändå! Jag är glad över att vara tillbaka i skolan igen, över de fina kommentarerna jag fått av min lärare och det känns härligt att vara tillbaka igen!
Men plötsligt smäller det till och jag får en konstig känsla i hela kroppen. Helt från ingenstans kommer det: pappa är borta och jag kommer aldrig mer att se honom igen. Han är död. Min snälla pappa som jag stod så nära dog av cancer. Jag ser bilder av honom den sista tiden, hur han kämpade, hans blick och hur ont han hade. Min kropp gör ont då tankarna slår mig. Det gör så fruktansvärt ont.
Ibland kommer smärtan som en vindpust. Den dyker upp från ingenstans och ger sig av på en sekund. Ibland stannar den längre och jag försöker slå bort den. Det är inte alltid lämpligt att gråta. Jag kan ju inte lämna en dansklass bara så där. Bara för att jag behöver gråta. Jag är ganska bra på att hålla tankarna borta, men ibland överraskar de mig och jag stelnar till för en sekund. Nästa stund tänker jag på annat: Håll utåtvridningen, blicken utåt, armen till första, tendú, relevé, plié..... Och sedan fortsätter dagen som vanligt. Föreläsningar, plugg, laga mat, duscha osv. Men min pappa finns ständigt där.
Han gör sig påmind hela tiden och jag tänker ofta på min friska pappa, jag hör hans röst och hans skratt och jag kan få lust till att prata med honom. Det var ju bara att ringa. Och jag träffade honom ofta. Jag kan inte säga det tillräckligt, men jag älskar honom så himla mycket och jag saknar honom nåt hemskt..
Hundarnas favorit
Det var alltid du. En av dem hängivna var denna lilla varelse. Jag lovar att han saknar dig lika mycket som vi.
Lill-Tyson blev alltid på ett förtjusande humör så fort pappa kom. La sig på rygg, betedde sig extremt töntigt och lyssnade så fort pappa sa något. Pappa var hans kung, hans ledare och han gjorde allt för att vinna hans kärlek. Fick han sitta i pappas knä, gick det inte att locka honom till sig. Helt omöjligt.
Bild från november, en månad innan pappa somnade in
Likadant med den här lilla valpen. Du lärde honom "sitt" och så fort du gjorde ett tecken med handen om att han skulle sitta, så satt han på en nanosekund. Jag är ledsen för att du inte fick ta hand om honom, uppfostra honom och gå på långa promenader som du såg fram emot. Detta är din hund pappa och vi gör allt för det här lilla livet.
Jag kan aldrig få tag på dig igen
Du svarade alltid i telefon. Trots att du var på möte, satt i den andra telefonen eller var upptagen med något. Alltid! Om du var upptagen svarade du "jag ringer dig så fort mötet är över. Var det nåt speciellt?". Oftast var det ju inte något superviktigt, kanske bara en fråga om något som kunde vänta några timmar. Men det väsentliga - du fanns alltid där. Jämt jämt jämt. Vad jag (eller någon annan i familjen) än ville så fanns du där. En fråga om vilken sladd jag behövde för att koppla in nåt, så svarade du att du kunde kolla upp det och komma med den till mig. Du var så snäll, alldeles för snäll. Jag önskar att jag kunde varit lika snäll mot dig. Men du var ju min pappa och en pappa gör ju allt för sina barn trodde jag. Men nu i efterhand och som vuxen, förstår jag att det du gjort för mig under alla år har varit nåt alldeles extra. Du var min trygghet, du skulle aldrig svika mig eller lämna mig. Du fanns alltid där.
Det finns ingen förutom mamma som jag litar på lika mycket som jag litade på dig. Jag har verkligen haft världens bästa pappa. Och jag fick ha dig som pappa i nästan 25 år. Jag har världens bästa mamma också, hon gör allt för oss. Hon kan gå genom berg, slå sönder en bom med ett finger, men viktigast av allt, hon gör allt för oss. Nu har jag min älskade mamma kvar, jag ska göra allt för henne. Du vet att vi gör allt vi kan pappa.
Sov gott min älskade pappa
Vår underbara och härliga präst Madeleine trotsade vädret tillsammans med oss och läste en dikt som hon gillade. Den var väldigt vacker. Vi sjöng "Härlig är jorden" som också var en av psalmerna på begravningen.
Snön öste verkligen ner!
Här bredvid Tord, Michaelas snälla och roliga pappa får du vila. Vi saknar dig så mycket pappa. Men nu fick du din fina plats iaf. Hit ska vi komma och prata med dig. Då inte vi är där, finns Tord där. Du är aldrig ensam.
Idag får pappa sin plats
Vi ska ha urnsättning idag. Det känns skönt samtidigt som jag vet att det kommer att bli jobbigt. Det känns skönt eftersom vi alla får en plats vi kan gå till för att besöka honom. Där kan vi prata med honom, berätta vad som händer i våra liv och en plats att smycka med blommor, ljus och andra saker. Vi kan dock inte sätta någon gravsten än pga snön, vi får helt enkelt smycka pappas plats med annat just nu.
Här ska du få vila älskade pappa. Jag hoppas att du är med oss idag, vi behöver ditt stöd och din närvaro. Jag älskar dig pappa.
Pappa,
jag saknade dig igår på min födelsedag. Det var konstigt utan dig, du har alltid varit med och grattat mig. Utan dig är inget detsamma, men mamma och familjen gjorde min födelsedag till en fin dag med för mycket presenter.
Glömde kanske några...
Min pojkvän, min familj och mina vänner är också till stor tröst. Till en väldigt stor tröst! Glömde er för en stund. Men det är nåt visst med den där hunden... Jag lovar att han är smartare än alla hundar i hela världen.
Största trösten i sorgen
Konstigt nog är den största trösten Sune. En hund. En valp. En svart liten mysig sak. Den finaste i världen. Jag har ju ingen unge själv, därför ser jag Sune som min bebis. Tack för att du finns bortskämdaste, finaste valp.
2 timmars sömn
Är en aning trött. Vägrade att sova för länge trots att jag somnade kl. 6 imorse. Som jag skrev igår "det kommer att bli en lång natt". Vilket stämde precis. Jag svettadades som en gris, lyssnade på Andreas snarkningar och tänkte på pappa konstant. Då Andreas gått upp och jag hörde att han släppte ut Sune på tomten innan han gick, blev jag så sugen på att mysa med Sune och jag ville säga hejdå till mitt hjärta innan han gick till jobbet.
Sen har jag och Sune-boy varit på en lång promenix, övat på att gå fot och lekt med en söt cocker spaniel. Äntligen en hund som gillade Sune! Jag tror alla förbannade hundar har lärt honom att vara snäll mot dem han träffar. Den här hanen var supersnäll mot Sune eftersom han inte hoppade upp och juckade, hängde i hans mungipor och slickade honom i stjärten. Braaaa Sune!
Nu ska jag kolla på "En annan del av Köping" som jag missade igår. Puss
Små personliga ting
Det är så konstigt... Batterierna på din mobil måste ha tagit slut samma natt som du dog. På morgonen tänkte jag att jag skulle kolla den, om du hade fått meddelanden eller nåt, men då var den avstängd. Mamma sa att batterierna måste tagit slut. Dagen innan var den på. Kanske låter som en liten grej, men det kanske var meningen, så att vi inte skulle behöva svara i den i stället för dig, säga att "nej, han kan inte prata, han dog igår kväll...." eller nåt. Jag vet inte. Tankarna bara virvlar omkring i huvudet. Det här kommer att bli en lång natt.
Jag blev också helt knäpp då jag såg vad jag skrivit på din facebook, din profil är ju där, men du är inte här! Då jag ska leta upp nåt nummer på mobilen som börjar på f, bläddrar jag förbi ditt nummer, "Far" står det. Det är ju fortfarande där. Jag ser det och tänker att jag inte kan ringa dig längre. Din mobil är ju död och det är du också... Fan..
Din mail finns kvar, dina kläder finns kvar, din bil, din jacka, det mest personliga och nära som t.ex. dina glasögon och din klocka finns kvar. De två sakerna är ju verkligen du, det var något du alltid hade på dig. Då jag ser glasögonen som ligger vid datorn, ser jag ditt ansikte bakom dem. Då jag ser klockan, ser jag din arm och vad för tröja du älskade att ha på dig hemma. Jag ser även din tatuering som du hade på samma arm som klockan. Den var också väldigt personlig. Då jag ser dina tofflor och skor, ser jag hur du går och rör dig, byter ut tofflorna mot skorna och går ut med hundarna.
Jag tänker på dig varje gång jag ser min tatuering. Melina och Rebeccas också. Vi alla hade kort ärm på begravningen så att du skulle se dem. Jag hoppas att du gillar dem.
Dessa små personliga ting påminner mig så himla mycket om dig, det är nog dem som gör mig mest ledsen, de får mig att förstå, en aning iaf.
Sov gott pappa.
Är du verkligen borta för alltid?
Jag kommer aldrig glömma Luciamorgonen då du åkte in akut med ambulans... Du var så glad och tacksam över att vi alla kom på en gång. Men det var väl självklart! Du var så tacksam över så lite. Jag kommer heller aldrig glömma hur du var innan du fick cancern.
Pappa, är du verkligen borta? Kommer jag aldrig få se dig igen? Höra din röst? Skratta tillsammans med dig?
Kommer du tillbaka? Jag vet att du inte gör det. Men jag kan verkligen inte förstå att du aldrig kommer tillbaka till mig. Jag kommer aldrig mer träffa dig. Det gör ont. Så jävla ont..
Jag kommer aldrig mer åka ut med båten med dig, åka bil med dig, prata med dig och du bara lyssnar... För du var den bästa lyssnaren jag vet. Jag är så glad över att prästen sa det i kyrkan. Hon sa också att det viktigaste för dig var familjen, att du gjorde allt för oss.
Utan tvekan gjorde du det. Hämtade oss, körde oss, renoverade min lägenhet, Thomas lägenhet och hjälpte oss alla med vad vi än behövde. Du sa aldrig nej. Du var för snäll för det och vi alla litade på dig till 100 %. Men nu måste du komma tillbaka pappa! Kommer jag aldrig mer få berätta roliga saker som hänt mig under dagen? Det var så skönt att prata med dig, jag kunde berätta saker för dig, babbla konstant och du bara lyssnade, skrattade, sa "mm" och fanns där. Du fanns ALLTID där för mig. För alla i familjen. Det är du som påverkat mig till min bajshumor. Jag var i kiss och bajsåldern i flera år (är fortfarande det) och du skrattade alltid åt mina bajsskämt. Vem ska skratta nu? Ingen tycker att det är lika kul som du tyckte. Jag vill ha dig tillbaka. Jag vet att vi inte ska vara oroliga, det har du sagt. Men jag kan inte låta bli att sakna dig.
Jag älskar dig och saknar dig pappa. Du var världens bästa pappa.
Hjärtat till dig
Jag gjorde ju ett hjärta till dig pappa. I "luffarslöjd" som du gjorde ljusstakar mm i. Jag är dock bara en amatör i jämförelse med pappa, så här ser pappas ut. Jag vet, bilderna är skitdåliga, men jag tog dem med mobilen (som jag gör med alla bilder) och det var mörkt ute.
Ok, ännu en dålig bild.... Ska lägga upp bilder på dina konstverk pappa. Den här klippte jag ut från en bild som var på ditt minnesbord på minnesstunden. Vi hade dina ljusstakar inne i kyrkan också, de är så vackra. Jag blev glad i höstas då du började göra alla ljusstakar, fat, krokar, hinken och allt annat. Det var ett tecken på att du var uttråkad, att du ville göra något. Alltså att du hade energi och mindre ont. Du ville ge bort allt till oss i familjen och du hann precis göra till oss alla innan du blev för svag.
Sjukskriven i en vecka
Hur hinner man hantera ens pappas död på en vecka? Jag fattar inte hur de tänker. Och jag får ju inga pengar heller eftersom jag pluggar och enbart jobbar extra. Jag hade tänkt att jobba extra på lovet, men eftersom pappa dog då hade jag ingen ork alls till det. Då förlorade jag ju pengar. Jag har några hundralappar kvar att leva för denna månad, tur att jag bor hos mamma och pappa just nu. Någon som vill skänka pengar till mig? Jag kanske ska börja att samla pantburkar? Panta panta panta meeeera....
"Det kommer att kännas bättre
efter begravningen" säger alla. Jag håller inte med. Så här såg jag ut igår efter pappas begravning, precis som jag kände mig: Tom.
Grattis pappa!
Såg precis att det varit din födelsedag nu i snart en timme. Idag skulle du fyllt 62. Du försvann ifrån oss för tidigt. Du var värd att leva vidare. Ikväll gjorde jag ett hjärta till dig i så kallad luffarslöjdteknik som du gjorde alla fina ljusstakar, hinken och fatet av. Sunes koppel hänger även på en krok du gjort i luffarslöjd och hans namnskylt är även den av ståltråd. Tyvärr är jag inte lika bra som du på att skapa i metall. Men jag försökte, du får se det som att det blev personligt och skapat av kärlek. Det är lite ojämnt, som din tatuering :) Den ska jag sätta på din grav imorgon på dagen då det är ljust.
Grattis pappa på födelsedagen. Jag älskar dig.
Fylld till kanten
Det är så läskigt... Då jag pratade med min kompis Pernilla idag så sa jag att "ingenting kommer ut". Det känns så! Det är så mycket inom mig att jag vet inte vart jag ska börja. Ilskan visar ju sig och irritationen. Men det finns så mycket som inte kan komma ut. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Kommer jag att sprängas snart?
-
Du har gett mig så mycket, du har lärt mig så mycket, jag är en del av dig. Du har format mig. Men nu finns du inte kvar längre. Du kan inte forma mig längre. Jag får istället bära med mig alla minnen så att du fortfarande på något sätt formar mig. Jag vill ju hålla dig vid liv.
Ängen ovanpå snön
Här ska du få vila bredvid Tord. Titta vad mycket blommor! Det såg ut som en äng ovanpå snön.
Du älskade röda rosor. Här är det vackra hjärtat från dina barn.
Vi kan inte sätta någon gravsten än pga. kylan, därför har du fått islyktor så länge.
Ditt minnesbord med en bok att skriva i för alla dina nära och kära.
Tack vare Micke och dig för att du är så älskad, kanske vi hjälper några människor med vår "Camp".
Fina, fina pappa. Jag saknar dig så att det gör ont. Du är så saknad av alla. Utan dig är det inte det samma.
Pappa hade blivit så rörd
Det var den finaste begravningen jag varit på. Det blev perfekt med sångerna och alla vackra blommor. Prästen var så himla fin och cool. Bästa prästen någonsin, henne vill jag behålla.
Pappa, du hade blivit så rörd, det var så många där. Alla var dock så ledsna, jag ville inte att de skulle vara det. Jag ville se det som en fest för dig, för att hedra dig. Hela ditt jobbgäng, minst 35 stycken, lämnade rosorna på din kista sist av alla. De var så många! Vår släkt, grannar, vänner och ditt jobb var där. Och vi såklart, din familj.
Men det vet du nog, jag kände att du var där. Min pappa, du är så god. Du är genomsnäll och du älskade musiken och allt som vi ordnat för dig idag. Jag vet att du gjorde det. Då Mimmi sjöng "Simply the Best", Tina Turners sång, då var du där. Jag skrattade. Simply the best passade i kyrkan på ett nästan komiskt sätt, men samtidigt på ett vackert sätt. Du älskade den sången.
Jag älskar dig pappa. Du kommer aldrig att lämna mig, du kommer leva kvar inom mig för alltid. Jag är tacksam över att vara din dotter och att jag fick ha dig i mitt liv i nästan 25 år.
