Men plötsligt smäller det till och jag får en konstig känsla i hela kroppen. Helt från ingenstans kommer det: pappa är borta och jag kommer aldrig mer att se honom igen. Han är död. Min snälla pappa som jag stod så nära dog av cancer. Jag ser bilder av honom den sista tiden, hur han kämpade, hans blick och hur ont han hade. Min kropp gör ont då tankarna slår mig. Det gör så fruktansvärt ont.

Ibland kommer smärtan som en vindpust. Den dyker upp från ingenstans och ger sig av på en sekund. Ibland stannar den längre och jag försöker slå bort den. Det är inte alltid lämpligt att gråta. Jag kan ju inte lämna en dansklass bara så där. Bara för att jag behöver gråta. Jag är ganska bra på att hålla tankarna borta, men ibland överraskar de mig och jag stelnar till för en sekund. Nästa stund tänker jag på annat: Håll utåtvridningen, blicken utåt, armen till första, tendú, relevé, plié..... Och sedan fortsätter dagen som vanligt. Föreläsningar, plugg, laga mat, duscha osv. Men min pappa finns ständigt där.

Han gör sig påmind hela tiden och jag tänker ofta på min friska pappa, jag hör hans röst och hans skratt och jag kan få lust till att prata med honom. Det var ju bara att ringa. Och jag träffade honom ofta. Jag kan inte säga det tillräckligt, men jag älskar honom så himla mycket och jag saknar honom nåt hemskt..