Jag kommer aldrig glömma Luciamorgonen då du åkte in akut med ambulans... Du var så glad och tacksam över att vi alla kom på en gång. Men det var väl självklart! Du var så tacksam över så lite. Jag kommer heller aldrig glömma hur du var innan du fick cancern.

Pappa, är du verkligen borta? Kommer jag aldrig få se dig igen? Höra din röst? Skratta tillsammans med dig?

Kommer du tillbaka? Jag vet att du inte gör det. Men jag kan verkligen inte förstå att du aldrig kommer tillbaka till mig. Jag kommer aldrig mer träffa dig. Det gör ont. Så jävla ont..

Jag kommer aldrig mer åka ut med båten med dig, åka bil med dig, prata med dig och du bara lyssnar... För du var den bästa lyssnaren jag vet. Jag är så glad över att prästen sa det i kyrkan. Hon sa också att det viktigaste för dig var familjen, att du gjorde allt för oss.

Utan tvekan gjorde du det. Hämtade oss, körde oss, renoverade min lägenhet, Thomas lägenhet och hjälpte oss alla med vad vi än behövde. Du sa aldrig nej. Du var för snäll för det och vi alla litade på dig till 100 %. Men nu måste du komma tillbaka pappa! Kommer jag aldrig mer få berätta roliga saker som hänt mig under dagen? Det var så skönt att prata med dig, jag kunde berätta saker för dig, babbla konstant och du bara lyssnade, skrattade, sa "mm" och fanns där. Du fanns ALLTID där för mig. För alla i familjen. Det är du som påverkat mig till min bajshumor. Jag var i kiss och bajsåldern i flera år (är fortfarande det) och du skrattade alltid åt mina bajsskämt. Vem ska skratta nu? Ingen tycker att det är lika kul som du tyckte. Jag vill ha dig tillbaka. Jag vet att vi inte ska vara oroliga, det har du sagt. Men jag kan inte låta bli att sakna dig.