Du svarade alltid i telefon. Trots att du var på möte, satt i den andra telefonen eller var upptagen med något. Alltid! Om du var upptagen svarade du "jag ringer dig så fort mötet är över. Var det nåt speciellt?". Oftast var det ju inte något superviktigt, kanske bara en fråga om något som kunde vänta några timmar. Men det väsentliga - du fanns alltid där. Jämt jämt jämt. Vad jag (eller någon annan i familjen) än ville så fanns du där. En fråga om vilken sladd jag behövde för att koppla in nåt, så svarade du att du kunde kolla upp det och komma med den till mig. Du var så snäll, alldeles för snäll. Jag önskar att jag kunde varit lika snäll mot dig. Men du var ju min pappa och en pappa gör ju allt för sina barn trodde jag. Men nu i efterhand och som vuxen, förstår jag att det du gjort för mig under alla år har varit nåt alldeles extra. Du var min trygghet, du skulle aldrig svika mig eller lämna mig. Du fanns alltid där.