Jag har inte bara en kille. Jag har två. Ni två är de bästa. Ni kräver dock inte lika mycket. Här om natten låg jag mellan er två. Den ena snarkade högt som en motorsåg, den andra hade precis kissat ner hela hallen. Men jag älskar er ändå.

Och du som kan läsa; Känn dig inte hjälplös. Du var ett stort stöd idag, systrarna var dem som sa att du skulle komma in till oss.

Pappa däremot, dig kan jag inte riktigt hitta ord till. Både situationen och den relation vi har, gör att jag har svårt att prata. Du tillsammans med mamma har gett mig den sjuka humorn, tryggheten och tagit ner mig på jorden då jag svävat lite väl för högt. Du är en norrländsk finne som verkligen har båda fötterna på jorden, gillar rutiner, gillar att jobba, trivs med vardagen och har alltid gjort allt för oss alla. Därför ska du inte tycka att det är konstigt att vi kom till sjukhuset så fort vi fick höra att du åkte ambulans in. Vi önskar att vi kunde göra mer än så.

Du har lärt mig så mycket och jag kommer aldrig glömma "buset" (då vi gjorde akrobatiska konster, jag låg med magen på dina fötter och flög, du kastade mig, vi kunde rulla på vårt påhittade sätt, vi skrattade åt bajsskämt, hämtade salamadrar i Drakulasjön och tävlade om fulast miner).

Vi är olika på många sätt, du har vuxit upp i den finska norrländska skogen, jag har vuxit upp i en förort till Stockholm. Du hade två rävar (Veno och Pavo) och en pilgrimsfalk till husdjur, jag hade pudlarna Molle och Chaplin. Jag satsar på dansen och din barndomsdröm var att bli tågchaufför.

Men samtidigt tycker jag att vi är lika. Nu ska du bli bra pappa. Din fina hund Sune, Mamma, Johanna, Sara och jag väntar på att du ska komma hem och bli frisk. Utan dig är allt tråkigt. Jag får ont av att du har ont.