Jag har inte fattat
Jag kan inte ha förstått det än. Jag gråter ju knappt. Bara skakar och är fly förbannad. Har sån jävla ilska inom mig. Jag trodde att man var sängliggandes i flera veckor efter att man förlorat en förälder. JAG HAR FÖRLORAT EN FÖRÄLDER. Hör hur stört det låter!
Jag har varit förberedd på det här sedan i höstas. I somras hade jag hoppet kvar, var extremt ledsen, men hoppades ändå på att pappa skulle klara sig i några år åtminstone. Då hösten kom var han faktiskt piggare än vad han var i somras, men då hade jag läst på nätet om njurbäckencanser. Jag hade lovat mig själv att aldrig göra det eftersom man aldrig kan veta. Men jag kunde verklilgen inte hålla mig till slut, det visade sig att läkarna hade ljugit och undanhållit viss information. Jag tänkte ändå att pappa kanske kunde vara ett undantag, att han kunde klara sig och bli frisk. Men vad jag än försökte inbilla mig själv visste jag någonstans att det skulle gå utför.
Den 11:e december låg jag vaken hela natten. Totalt var jag vaken i säkert två dygn. Den natten låg jag beredd med mobilen i handen ensam i min lägenhet och väntade på att mamma eller systrarna skulle ringa och säga att det hemskaste jag någonsin kunde föreställa mig hade hänt. Men det ringde aldrig. Jag var ensam och rädd, hade panik och svårt att andas. Den 13:e väcktes jag däremot av ett samtal. Pappa åkte ambulans in till Karolinska sjukhuset och blev inlagd. Han var så svag att han inte kunde gå, stå eller sitta. Han kunde inte ens lyfta sin vänstra arm eller vända på sig i sängen. Han var ganska borta, hade svårt att prata och såg konstiga saker. Då visste jag vad som skulle hända.
Några dagar senare då vi kämpat för att få hemvård, sjukhussäng, mm mm mm mm, kom han till slut hem. Han fick en styrka av beskedet, drog upp sig själv till sittandes och kunde lyfta båda armarna. Han var så glad. Han blev också väldigt glad över att träffa Sune igen. Jag kommer aldrig glömma hans ansiktsuttryck.
Pappa fortsatte att vara lite yr i huvudet, sa konstiga saker, kände inte igen mig ibland, men då han väl kände igen mig visade han hur glad han var över att se mig. Han kunde krama mig och jag såg i hans ögon att han var glad. Gud vad jag älskar dig pappa.
De sista dagarna jämrade han sig högt. Konstant. Hans lidande var jobbigt att se. Vi alla försökte allt. Vi masserade hans ben, vände på honom, klappade på honom, höll i handen och försökte minska hans kramper. Han varken åt eller drack och vi visste att han skulle somna vilken timme som helst. Hela familjen var med honom hela tiden, vi lämnade honom aldrig ensam i rummet.
Vår jul blev annorlunda från hur den brukar vara, men vi gjorde den så fin och bra som möjligt. Vi ville att både pappa och mina systerbarn skulle få det så vanligt som möjligt med en lullig tomte (Anton), mat och julklappar. Men det var tungt. Jättetungt.
På juldagen var alla här hemma (hos mamma och pappa) igen. Släkt kom förbi och vi grät. Vid sju på kvällen somnade jag av utmattning och tio i åtta kommer min systers man Micke ner på mitt flickrum och väcker mig och Andreas. "De vill att du kommer upp nu, skynda dig". Då visste jag.
Jag kom upp på övervåningen till rummet som pappa låg och alla satt runt omkring honom. Vi höll i hans händer, grät och mamma sa åt honom att han fick vila och att vi var hos honom. Han skulle inte vara rädd och han kommer aldrig att vara ensam. Jag sa till pappa att Michaelas pappa Tord skulle ta väl hand om honom. Han skulle få det bra. Vi alla sa att vi älskade honom och vi kramade och höll i hans händer. Vi sa att han skulle slippa lidandet och att vi skulle klara oss bra. Vi älskar honom så mycket! Klockan åtta på kvällen slutade hans puls att slå, jag la märke till att hans bröstkorg inte höjde sig och sänkte sig längre. Det var en väldigt konstig känsla. Jag fattade inte.
Vi satt kvar i rummet länge. Han fick aldrig vara ensam, någon var i rummet hela tiden tills två killar i svart kom. Vi bytte kläder på honom, han fick ha sköna kläder som han älskade. Pappa hatar att ha slips. Vi satte på honom en keps som han gillar att ha. Han fick inte frysa om huvudet. Pappa hade aldrig mössa, alltid keps.
Jag fick panik då killarna i svart kom, det hade gått för fort! Ta honom inte än.... Jag ville ha en ensam stund med honom, jag vet att man kan få se honom flera gånger, men då är det på sjukhuset och det ska inte vara mitt sista minne med pappa. På hemmaplan mådde han som bäst och det var där jag ville säga hejdå till honom. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa. Men jag kommer ihåg att jag sa att jag älskade honom, att allt skulle bli bra, att han är den mest osjälviska människa jag känner och att han är världens bästa pappa. Han har gjort allt för oss. Alltid. Sedan gick jag ner. Jag ville inte se honom på någon bår. Jag ville inte se honom försvinna ifrån mig. Jag ville inte se honom bära honom. Jag ville inte se mer. Jag ser pappa som han var då han var frisk. Jag vill inte se cansern mer. Jag hatar den. Men jag älskar pappa.
Då jag var tolv firade vi pappas 50-årsdag i Thailand. Mamma och jag var runt i alla smyckesbutiker vi kunde hitta och letade efter en halskedja i thailändskt guld. Vi hittade en som vi tyckte var jättefin och bestämde oss för den. Då pappa öppnade paketet på sin födelsedag grät han av lycka. Han tog på sig det och har haft det på sig sedan dess. Det här är snart 13 år sedan. Pappa ville att Linus, min systers son som är den yngsta av systerbarnen skulle ärva det efter honom. Mamma gav det till Linus då pappa åkt iväg och han sa att det var det finaste han fått. Han var så lycklig att även han grät då han fick det. Han sa att den var bättre än alla julklappar han fått och att han aldrig skulle ta av sig det. Det var nog det bästa med gårdagen. Linus kommer bära dig med sig jämt pappa. Det kommer vi alla göra. Du finns hos oss jämt och vi älskar dig så mycket att jag inte kan skriva det i ord.
Kommentarer
Postat av: Rebecca
vi kommer aldrig glömma bästa morfar
Postat av: Anna
Jag känner inte dig. Hittade hit av en slump.
Fy vad tungt det här var att läsa.
Sitter här med gråtsprängda ögon och har svårt att få luft.. Kan inte föreställa mig hur DU mår.
Vet inte vad jag ska säga (skriva) så slutar här.
Du har annat att tänka på. Stor kram!
Postat av: Betty
Jag sitter på bussen från växjö till Stockholm och tårarna bara sprutar. Jag är så fruktansvärt jävla ledsen för hur ont det måste göra inom dig. Jag kan inte förstå eller ens föreställa mig hur det känns men det är så fruktansvärt att du och din familj är drabbad av en så obeskrivligt djup och stor sorg.
Postat av: Fanny
Jag blev så chockad när jag fick ditt sms. Jag känner stor sorg med dig Matilda.
Tårarna rinner längs mina kinder, blev otroligt rörd av ditt inlägg.
Varken du eller Michaela är värda detta men ni båda vet att Esko och Tord har det bra nu, tillsammans.
VEt inte va jag ska säga mer än att jag älskar dig!
Trackback
