Vaknade i morse av ett samtal
från min syster Johanna: Pappa åker ambulans in till Karolinska Sjukhuset. Hans smärtor i ryggen har blivit allt för intensiva. Andreas och jag satte oss i bilen och åkte dit. Jag har varit där ända tills nu. Pappa blev inlagd, vi vet inte hur länge han kommer att vara kvar på sjukhuset. Alla vi i familjen var så ledsna och vi alla önskar att vi kan göra nåt för honom. Men tyvärr finns inget annat än att bara vara där. Hjälplösheten är jobbig. Jag önskar att vi kunde ta hans smärtor och dela ut på oss i familjen, då skulle han åtminstone få mindre ont.
Varför han har smärtor i ryggen vet ingen, men efter timmar av väntan har han har röntgats och de tog prover. Tydligen har han någon infektion i kroppen. Hatar sjukhus. Hatar sjuksköterskor och läkare. Idioterna har sagt att vi ska få hemvård sedan i augusti, men vi har fortfarande inte fått någon. Varje gång han kommer in frågar de om vi har hemvård, svaret blir alltid det samma: Nej, vi väntar fortfarande....? Idioter. Vad är det för ett jävla u-land vi bor i?
Tur iaf att vi har Sune, solstrålen själv. Han sov här mellan fredag och lördag och eftersom pappa blev inlagd nu, behöver mamma vara med honom på sjukhuset. Därför är han här hos mig igen. Världens finaste hund! Han älskar att spegla sig, han leker med sig själv; kastar bollar och springer efter, biter på hans tuggleksak och ska hela tiden vara nära. Nu slocknade han precis på min fot. Lilla 10-kilospojken, han börjar bli stor nu.
Dags för frukost, kolla in ögonen.
På gräset utanför min port, här får man se upp för kaninbajs som Sune älskar att äta
Så här ser det ut då han åker bil. Han är jätteduktig och tycker inte allt att det är läskigt. Vilar bara hakan i ens knä och somnar. Sen måste man väcka honom och lyfta ut honom ur bilen.
Kommentarer
Trackback
