ALLA vet ju.

Men tydligen är alla rädda för att säga något de inte borde. För att det borde vara jag som berättar, ingen annan. Jag tolkar det så iaf. Jag VILL tolka det så.

Konstigt... (igen) Men av att berätta hela historien för Anton, hur allt började och fram tills hur det är nu, insåg jag lite bättre hur verkligheten ser ut. Det är lätt att nästla in sig i vardagen och allt blir suddigt. Jag förväntar mig mer av mig själv än vad jag kan ge just nu, jag tror att jag kan prestera bättre. Tyvärr går det ganska dåligt för mig.

Puss och kram till alla vänner (Andreas, du är inkluderad som vän också). Ni är bäst!