Eftersom Maggan och Karin (Min och Vides mamma) inte var hundra procent säkra på att vi bara skulle vara hemma, kom de och knackade på dörren. Självklart hade vi massa folk över och planen var att vi skulle på fest på andra sidan stan. Vi gömde undan de fulla människorna på övervåningens toalett och sa ännu en gång att vi snart skulle gå och lägga oss.

När de äntligen gått fortsatte festen och vi begav oss in mot stan. Vi hann inte längre från Hässelby Villastad än till Hässelby strand... Vi står på perrongen redo för att gå på tunnelbanan, dörrarna öppnas och jag ska gå in, då jag tittar upp står Micke (som tillhör min familj) där, han var på väg hem från jobbet och skulle precis gå av tunnelbanan. Snacka om att pricka in rätt dörrar... Hade jag bara valt ett par andra, hade jag förmodligen klarat av flykten.

Jag tar tag i Johanna mfl och börjar springa, gömmer mig bakom en busskur och var livrädd. Telefonen börjar att ringa, men jag vägrar svara. Efter tio minuter orkar jag inte längre, det var syster Johanna som ringde. Självklart hade Micke ringt både henne och mamma. Fem minuter senare kom hennes bil körandes och i bilen sitter hon arg som ett bi:

"Förstååår inte du att mamma aldrig kommer lita på dig? Jävla skitunge!"

Väl hemma stod både mamma, pappa och Vides mamma Karin i hallen. Argast var Karin. Sitter och skrattar högt för mig själv just nu, jag kan riktigt höra hur arga de var. Kommer ihåg det som om det vore igår!

Johanna och Freja hade blivit insläpade i bilen, syster J ansåg väl att det var lika bra att tygla dem också. De försökte även smita under utskällningen hemma i min hall, dock utan framgång.

Detta är bästa valborgsminnet för mig. Eller kanske inte...

Dock var vi ett år yngre än då dessa bilder togs. Vi var ju så himla små!