Jag kom att tänka på en sak idag, jag är faktiskt är klar med skolan om ca 4 månader. FYRA MÅNADER KVAR! Tanken på att juni snart är här gör mig överlycklig! Det låter som att skolan är hemsk, men om sanningen ska fram är inte skolan så fasligt farlig. Dock har jag inte direkt stortrivts de senaste två åren.

Året innan jag började på Danshögskolan gick jag på Kulturamas danslinje och mitt enda mål med att gå där var att komma in på Danshögskolan. De veckor som jag gjorde audition, var de bästa veckorna någonsin! Det var kalasvarmt i dansstudiorna, svetten lackade, knäna och fötterna blödde, men känslan av att slita så hårt och enbart fokusera sig på en sak gav mig njutning. Jag sökte både till danslinjen och pedagoglinjen, men mitt förstahandsval var ju självklart pedagoglinjen! Efter några veckor hade en hel del dansare sållats bort och vi som var kvar hade ett solo att dansa, intervjuer, musikprov, repertoar och ett pedagogiskt prov kvar att visa för juryn. Nervositeten var ett faktum, men glädjen av att fortfarande vara kvar i matchen gav en kick. Flera hundra sökande, men endast 15 platser.

Jag och Pernilla fick vårt svar samtidigt, båda två hade kommit in!!! Vi skulle gå i samma klass och vi var så peppade att vi ville börja på en gång. Detta var i juni och i augusti skulle vi få börja på vår drömskola.

Ett år gick, tyvärr dog en del av glädjen redan första året. Tiden till allt kändes knapp, jag visste innan att skolan bjöd på mycket plugg - det var ju en lärarutbildning, men svårigheten att få ihop och orka både det teoretiska och praktiska var ganska svårt. Trött kropp och trött hjärna, det var svårt att hitta tid för återhämtning, nästan omöjlig. Förmiddagen innehåller dansträning och eftermiddagarna teori. Klockan fem slutar vi för dagen och kvällarna består av plugg. Första året gick relativt snabbt och i början av år två fick jag erbjudande att jobba som dansare i det portugisiska moderna danskompaniet Vortice.Dance Company. Det året jobbade jag alltså i Portugal och då jag kom tillbaka fick jag börja i klassen under Pernillas (min förra klass).

Det kändes som att ta ett stort kliv tillbaka, ner i skolbänken igen och samma vanliga dansklasser. Det kändes ganska trist. Jag som ville ut i världen och turnera, fortsätta dansa, se andra länder och lära mig fler språk. Urs, hösten var lång och trist. Jag sökte massa designskolor i ren tristess och kom faktiskt in på en i Milano. Trots längtan efter att fly landet och strunta i dansen, hängde jag kvar och gav skolan en sista chans (tänkte jag då). Våren blev stressig med turné, uppsats, examinationer i kurser och jag hann knappt träffa min älskade pojkvän. Men det är väl värt det? Tänkte jag. Jag ville ju det här så himla mycket! Det här var ju min dröm?!

Sommaren kom och jag fick veta att min pappa var svårt sjuk. Världen gick sönder. Den gick verkligen sönder! och jag hade svårt att se klart. Min sorg och ilska gick ut över Andreas. Jag tog mig igenom sommaren, men ångestklumpen i magen fanns där. Konstant. Jag läste på nätet att min pappas cancer inte gick att bota och att levnadschansen var mellan 1-4 år.

Hösten kom igen och den var tusen gånger mörkare och råare. Skolan kändes totalt onödig. Varför prata om tyngd, genus, teknik, piruetter, balans och plié då ens far är så svårt sjuk att det bara gjorde ont i mig. De skriftliga inlämningarna var skrattretande dåliga, jag orkade inte ta mig upp på mornarna eftersom jag inte sov på nätterna. Jag var sjuk ofta och hade inte lust till någonting. Jag kanske ska sluta upp med den här skiten? Tänkte jag ofta, men samtidigt tänkte jag att dessa år skulle kännas som bortkastade om jag hoppade av det sista året.

Sen vet ni ju vad som hände... Min blogg är fylld av bilder och inlägg om min pappa. Han klarade sig som sagt till den 25:e december och då tog han sitt sista andetag. Men.... jag var där! Jag höll honom i handen och pratade med honom och han fick somna in hemma. Ni kanske tycker att det är krasst att tänka så, men jag tror att man måste försöka att se det positiva i situationen: Nu slipper han lida, han slipper att ha ont och jag vet att han vill att jag ska klara av skolan och fortsätta leva. Han sa ju det så ofta "Matilda, tänk att du snart är klar med skolan!". och det där om att fortsätta leva, pappa har dött och har lämnat en stor sorg efter sig, men vi andra lever fortfarande. Och vi måste fortsätta med det! Vi lever för dig pappa.

Det går upp och ned, jag är ledsen ofta, men jag har insett att jag faktiskt snart är klar med skolan och jag är så sugen på att komma ut i livet och jobba! Jag ska försöka att göra det bästa av tiden som är kvar. Får jag rest i några kurser (som jag redan har...) är väl inte det hela världen! Skolan finns kvar, det gör däremot inte min pappa. Jag ångrar ingenting, jag hade däremot känt ånger om jag inte struntat i skolan för att vara med pappa. Och jag tror inte heller att jag hade mått bättre av att vara hemma längre.

Nu ska jag planera inför morgondagens lektioner på Sensus. Jag har praktik den här veckan också och veckan efter börjar skolan på riktigt! Nu jävlar ska jag klara det här. Jag gör det för dig pappa!