Imorgon är det urnsättning och det känns jobbigt. Verkligheten kommer ikapp mig ibland och det gör bara ont. Jag är ganska bra på att inte tänka på pappas död, men då jag ser någon bild eller något som påminner om honom extremt mycket är det kört. Då kan jag inte göra annat än gråta. Det händer sällan, men då det väl händer känns det som att det aldrig kommer att bli bra igen.

Sist det hände var natten mellan söndag och måndag, det var första gången som jag skulle sova själv i min lägenhet igen och allting här påminner om pappa. Det är ju han som renoverat nästan allt! Han kämpade som en galning månaderna innan han fick diagnosen, han hade ont i magen och var väldigt trött. Det här var förra våren och jag misstänkte att något var fel. Tyvärr var det mer är bara "något fel", det var dödligt. Jag hoppas att den här natten kommer att gå bättre... Trots att jag vet att morgondagen kommer att bli extremt tung.