Sitter och målar till pappas begravning och tankarna virvlar runt i huvudet på mig. Sune ligger på mina fötter och framför mig står ett hav med blommor på bänken framför fönstret i köket. Pappa har fått så mycket blommor att man inte kan se ut genom fönsterna. Hur ska jag klara av det här? Hur ska jag klara begravningen? Jag kommer inte klara av att se alla människor sitta och gråta och sörja pappa. Hur ska jag orka? Just nu finns ingen ork till någonting. Ingen lust till någonting heller. Jag vill bara gömma mig, sova bort tiden. Klumpen i magen vägrar att ge med sig.