Kamp för att överleva och den ständiga kampen för de anhöriga
Läser min bäste vän Michaelas blogg, hon förlorade sin pappa juni -09 och jag förlorade min december -09. http://swedish.blogg.se/2010/march/dod.html#comment
Jag gör precis som Michaela, läser och ser på hemska saker... Läser bloggar om cancer t.ex. Speciellt en blogg som jag följt ett bra tag och som gjort mig extremt ledsen eftersom Anna som skrivit bloggen inte längre lever: http://annajansson73.blogspot.com/
Jag känner igen mig i allt vad henens man skriver. De tog bort droppet på pappa i slutet för att undvika vatten i lungorna, pappa hade de där hemska kramperna som även Anna hade, oron som många människor upplever den sista tiden i livet hade även pappa, farvälet av pappa liknar Annas också.
Vi satt runt honom hela familjen, höll i hans händer och klappade på honom för att hans skulle få somna in lugnt, spelade hans älsklingsmusik "Hallelujah" med Amanda Jensen och pratade lugnt med honom. Lugnet som spreds i hans ansikte då han tog sitt sista andetag gav oss en känsla av lättnad, nu slipper han lida. Jag upplever en viss lättnad i Annas mans text om insomnandet också. Vi hade också hemvård, tände ljus och försökte få pappas rum att se så hemtrevligt ut som möjligt, trots alla slangar, droppstång och kartonger med mediciner. Det känns som att jag upplever pappas sjukdom och död igen då jag läser Annas blogg.
Däremot gör jag motsatsen också - jag kan vara nästan överdrivet glad och drar mig bara till roliga filmer, berättelser, böcker osv. Jag har ibland dagar då jag skiter fullständigt i vad jag borde göra och unnar mig att göra saker jag tidigare inte gjorde. Ett skydd som i stunden är ganska bra. I längden däremot kanske dåligt eftersom jag läser och drar mig till saker som får mig att slippa tänka på vad som hänt. I vissa perioder (speciellt då jag har mycket) fokuserar jag enbart på glada saker, vilket får bägaren att rinna över ibland. Plötsligt kommer verkligheten ikapp mig och jag blir EXTREMT ledsen eller EXTREMT förbannad.
Men men, det är väl så här det är efter att man förlorat någon av sina absolut närmsta - det går både upp och ned i perioder. Ibland får man "återfall" och vill bara gräva ned sig och ibland är allt som vanligt. Men hur mycket jag försöker känna att allt är som vanligt, fattas något och känslan av tomhet är övergripande och konstant.
Jag gör precis som Michaela, läser och ser på hemska saker... Läser bloggar om cancer t.ex. Speciellt en blogg som jag följt ett bra tag och som gjort mig extremt ledsen eftersom Anna som skrivit bloggen inte längre lever: http://annajansson73.blogspot.com/
Jag känner igen mig i allt vad henens man skriver. De tog bort droppet på pappa i slutet för att undvika vatten i lungorna, pappa hade de där hemska kramperna som även Anna hade, oron som många människor upplever den sista tiden i livet hade även pappa, farvälet av pappa liknar Annas också.
Vi satt runt honom hela familjen, höll i hans händer och klappade på honom för att hans skulle få somna in lugnt, spelade hans älsklingsmusik "Hallelujah" med Amanda Jensen och pratade lugnt med honom. Lugnet som spreds i hans ansikte då han tog sitt sista andetag gav oss en känsla av lättnad, nu slipper han lida. Jag upplever en viss lättnad i Annas mans text om insomnandet också. Vi hade också hemvård, tände ljus och försökte få pappas rum att se så hemtrevligt ut som möjligt, trots alla slangar, droppstång och kartonger med mediciner. Det känns som att jag upplever pappas sjukdom och död igen då jag läser Annas blogg.
Däremot gör jag motsatsen också - jag kan vara nästan överdrivet glad och drar mig bara till roliga filmer, berättelser, böcker osv. Jag har ibland dagar då jag skiter fullständigt i vad jag borde göra och unnar mig att göra saker jag tidigare inte gjorde. Ett skydd som i stunden är ganska bra. I längden däremot kanske dåligt eftersom jag läser och drar mig till saker som får mig att slippa tänka på vad som hänt. I vissa perioder (speciellt då jag har mycket) fokuserar jag enbart på glada saker, vilket får bägaren att rinna över ibland. Plötsligt kommer verkligheten ikapp mig och jag blir EXTREMT ledsen eller EXTREMT förbannad.
Men men, det är väl så här det är efter att man förlorat någon av sina absolut närmsta - det går både upp och ned i perioder. Ibland får man "återfall" och vill bara gräva ned sig och ibland är allt som vanligt. Men hur mycket jag försöker känna att allt är som vanligt, fattas något och känslan av tomhet är övergripande och konstant.
Kommentarer
Trackback
