Jag drack mitt sista glas vin sent i natt, åt två mackor imorse, bar ett par sketna sneakers och gick in med inställningen "jag ska ändå bara gå hela milen". På vägen till Fältöversten hände nåt med mig. Tänkte att jag fan inte skull promenera, jag var arg som ett bi, ville egentligen inte springa. Bestämde mig för att lyckas springa under en timme (min kompis Johanna hade skrattat om hon hört mig eftersom hon vet hur mkt jag hatat att springa) och började kuta. Sprang iväg från mamma och syster Johanna och sprang om rätt många faktiskt. Jag är helt förvånad över hur bra det gick! Jag sprang fanskapet på 50 minuter! Höll samma tempo hela loppet, förutom de sista två km som jag ökade tempot på. Kunde ha sprungit ännu längre, vilket jag blev lite arg på. Jag hade alltså kunnat ta i lite mer i slutet... Well, jag är iaf riktigt nöjd över min prestation och extremt förvånad. Trodde inte att jag kunde springa en mil ens! Jag tror att det gick så bra för att jag var så himla arg.