Efter ännu en sömnlös natt (inatt har jag inte sovit en enda minut) har jag bestämt mig - Jag ska skaffa sömnpiller nu. Klarar inte av att ha det så här längre.

Läser min bäste vän Michaelas blogg, hon förlorade sin pappa juni -09 och jag förlorade min december -09. http://swedish.blogg.se/2010/march/dod.html#comment

Jag gör precis som Michaela, läser och ser på hemska saker... Läser bloggar om cancer t.ex. Speciellt en blogg som jag följt ett bra tag och som gjort mig extremt ledsen eftersom Anna som skrivit bloggen inte längre lever: http://annajansson73.blogspot.com/

Jag känner igen mig i allt vad henens man skriver. De tog bort droppet på pappa i slutet för att undvika vatten i lungorna, pappa hade de där hemska kramperna som även Anna hade, oron som många människor upplever den sista tiden i livet hade även pappa, farvälet av pappa liknar Annas också.

Vi satt runt honom hela familjen, höll i hans händer och klappade på honom för att hans skulle få somna in lugnt, spelade hans älsklingsmusik "Hallelujah" med Amanda Jensen och pratade lugnt med honom. Lugnet som spreds i hans ansikte då han tog sitt sista andetag gav oss en känsla av lättnad, nu slipper han lida. Jag upplever en viss lättnad i Annas mans text om insomnandet också. Vi hade också hemvård, tände ljus och försökte få pappas rum att se så hemtrevligt ut som möjligt, trots alla slangar, droppstång och kartonger med mediciner. Det känns som att jag upplever pappas sjukdom och död igen då jag läser Annas blogg.

Däremot gör jag motsatsen också - jag kan vara nästan överdrivet glad och drar mig bara till roliga filmer, berättelser, böcker osv. Jag har ibland dagar då jag skiter fullständigt i vad jag borde göra och unnar mig att göra saker jag tidigare inte gjorde. Ett skydd som i stunden är ganska bra. I längden däremot kanske dåligt eftersom jag läser och drar mig till saker som får mig att slippa tänka på vad som hänt. I vissa perioder (speciellt då jag har mycket) fokuserar jag enbart på glada saker, vilket får bägaren att rinna över ibland. Plötsligt kommer verkligheten ikapp mig och jag blir EXTREMT ledsen eller EXTREMT förbannad.

Men men, det är väl så här det är efter att man förlorat någon av sina absolut närmsta - det går både upp och ned i perioder. Ibland får man "återfall" och vill bara gräva ned sig och ibland är allt som vanligt. Men hur mycket jag försöker känna att allt är som vanligt, fattas något och känslan av tomhet är övergripande och konstant. 

Skön helg med fest och melodifestival hemma hos Anna, Johanna och Korp! Idag har jag jobbat med musikalen igen och jag och hjärtat har ätit en supermiddag med kött, klyftpotatis, bea, vitlökssmör, avokado och baguetter. MÄTT!

Mamma ringde sen och berättar att man kanske blir nedskjuten imorgon på min skola (Danshögskolan ligger på KTH). Hjälp?! En kille har skickat ett hot-mail och skriver att han ska skjuta ner så många som möjligt. Han har tydligen blivit dumpad av sin flickvän och ska skjuta ner alla han ser. Fler än vad idioten i Finland lyckades med... Då ställer man sig frågan: vågar man gå till skolan imorgon? Polisen och KTH tar hotet på allvar och kommer finnas på plats. De försöker även spåra honom. Ska man ta det på allvar? Kanske värt att göra det? Vore inte så kul att bli mött av en pistol på måndag morgon?

Om man vill läsa mer:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6775685.ab

Mitt i koreograferandet av Greaselåtarna blev jag så himla sugen på att sjunga så att jag har kört ett eget karaoke-race ensam i lägenheten. Tanken var att dra ut på stan för att handla lite olika saker, plugga lite osv, men jag var så inne i mitt sjungande att jag helt glömt bort dagens planering.

Kollade mitt stackars saldo för nån minut sedan och insåg att jag behöver en sponsor för att slippa nudlar resten av månaden. Funderar även på att leta pantburkar. Hur svårt ska det vara att hålla i pengarna? Eller rättare sagt, hur svårt ska man ha det som student rent ekonomiskt egentligen?

Stammar av trötthet! Dagen rullade på i högt tempo med dansundervisning till musikalen, 45 ungdomar att hålla koll på och jag var tvungen att skrika i en mikrofon fär att få en syl i vädret. Kände mig nästan som en aerobic-instruktör: "Å fram, sidan, hand, hej! BRA! Killar gör! Tjejer gör! Hejja!" Jag var överallt; på scenen, nedanför scenen, mitt bland alla, föste flocken hit och dit... Yes, det var bara att hålla ett högt tempo! Tappade nästan rösten och var så där lagom stirrig efteråt.

Direkt efter åkte jag in till stan igen, till skolan för att undervisa dansarna jag jobbar med i examensarbetet och kom hem för en timme sedan. PUH! Slut i kroppen och skallen. Men jädrar vilken rolig dag! Båda grupperna var så himla kul att jobba med.

Nu: Dusch + Tv.

Dagens sysslor:

Som t.ex. tanten på t-banan idag. Tanten såg lite jugoslavisk ut (alltså sträng) och bredvid henne satt en kille i 30-årsåldern. Killen drar ner snor i halsen så att det hörs och hon tittar bestört på honom, hennes mun snörpte sig och det var inte svårt att se urskilja hennes äckelkänslor. Killen drar ner snor en gång till och hon flyger upp från sätet, ställer sig bestämt två meter bort vid dörrarna och vänder sig om och tittar på honom igen, händerna i sidorna och ögonen uppspärrade... Den där blicken var inte att leka med! Så jag höll mig allt vad jag kunde från att börja skratta. Killen var helt oberörd, han märkte inte ens av henne.

Musiken finns inte på rätt ställe och A svarar inte då jag ringer... Nämligen han som flyttat den. Det går heller inte att bränna ut skiten eller göra en spellista. Jag har panik inför imorgon eftersom jag har för mkt inplanerat än vad jag hinner med... Och så funkar inte musiken! HELVETE vad arg jag är nu. Varför ska alltid det tekniska bråka?

Längtar man bort alldeles för mkt om man tror sig höra vågorna brusa då man vaknar? Egentligen är det trafik jag hör. Men vi låtsas att det är vågor.

Det kan man verkligen säga hörrni. Och mina boots kan inte hjälpa mig i dessa vågor.

Eftersom det blev festligt igår med 25-årsfest och jobb idag är jag lite smått mosig... Pizza med hjärtat och The Office-marathon passade perfekt för dagens fysik. Pizzerian ligger max 5 minuter från lägenheten, men vi tog Andreas nya firmabil dit. Lata? Snart även feta som den fetaste sumon du kan tänka dig. Nu ska jag slappa lite mer och dricka ännu mer cola. 
 
Men än så kan jag inte säga om dagen. Eller jo, jag har nog fått de skönaste nya kollegorna! Fick till och med skjuts hem av chefen. Underbart! Dessutom är jobbet i sig riktigt kul.

Nu: Nada.

Anton: Det var dags för mig att ringa nu tyckte jag och jag ville bara säga att du är helt underbar!

Du ska inte tro att du är något.

Har varit på jakt efter den här snygga och billiga blusen från Hm hela helgen, men den är såklart slutsåld överallt: http://www.hm.com/se/#/theblues/

Mitt hetaste tips för kvällen är denna underbara serie!